Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han dervid utvecklade, som den svenska armeen sattes i någorlunda
krigsdugligt skick.
Den 13 september 1757 lät den svenska regeringen på riksdagen i
Regensburg tillkännagifva, att hon för att fullgöra sina förbindelser med afseende på den
westfaliska freden måste låta sina trupper inrycka i konungens af Preussen land ;
någon annan krigsförklaring utfärdades ej. Samma dag öfvergick den svenska
hären i trenne afdelningar floden Peene, som bildade gränsen mellan det svenska och
preussiska Pommern. Huru illa rustadt Sverige än var för kriget, så saknades
dock ej alla utsigter till framgång. Den beräkning om omöjligheten för konung
Friedrich att hålla stånd mot sina många och mäktiga fiender, hvarpå hattarnes
hela politik hvilade, syntes nämligen vid denna tid vilja visa sig riktig. Sjelf
var Friedrich af österrikame
besegrad vid Kollin i Böhmen; en af hans
befålhafvare hade vid
Grossjägers-dorf i Ostpreussen lidit ett mördande
nederlag mot ryssarne, och från
vester framryckte tvenne franska härar.
Så hade han ej några trupper öfriga
att använda mot de inbrytande
svenskarne, och dessa kunde derför utan
att finna något motstånd brandskatta
det preussiska Pommern samt en del
af Brandenburg. Också synes den
svenska regeringen till en början hyst
goda förhoppningar. Den yrkade på
ett hastigt framryckande, fann det
troligt, att Stettin, som blott egde
3 000 mans besättning, lätteligen
skulle kunna intagas, samt föreslog
att hären skulle rycka mot Berlin.
Det samma föreslogs äfven af en till
lägret ankommen fransk officer,
Mon-talembert, som dessutom ansåg att, om tåget mot Berlin misslyckades,
svenskarne borde gå till Eibe för att der förena sig med fransmännen.
Ungern-Sternberg, som nu sjelf öfvertagit befälet, ville emellertid ej lyssna till detta
förslag. Visserligen uppgick den svenska armeen till nära 20000 man, men
dess utrustning var fortfarande lika bristfällig, och att under sådana
forhållanden företaga ett fälttåg djupt in i fiendens land samt lemna det svenska
Pommern utan skydd syntes med rätta både honom och hans underbefalhafvare
allt för vågad t. Vid samma tid visade också konung Friedrich genom sin
lysande seger vid Rossbach öfver fransmän och tyska rikstrupper (den 5
november), att hans motståndskraft ej var så bruten som man förmodat, och i
stället för att inlåta sig på några vidt utseende företag funno svenskarne
rådligast att återvända bakom Peene. Detta var emellertid just det, som
124. Jakob Albrekt von Lantiugsbausen
(1699—1769).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
