Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med brutna krafter drog sig tillbaka från det offentliga lifvet for att
tillbringa sina återstående dagar på sin egendom Åkerö, der han, kämpande
med ständigt växande penningbekymmer, i fromma betraktelser öfver verldens
fåfänglighet sökte, om också ej fann en tröst för sin förgångna storhet. Då
denna nya förändring inom rådkammaren skulle ega rum, hade emellertid,
såsom of van är omtaladt, makten på riddarhuset halkat ur hattames händer, och
bégagnande sig häraf sökte mössorna utverka, att äfven Bonde och Bjelke
genast skulle återkallas. Att Höpken, för hvilken rådsvärdigheten under då varande i
förhållanden ej längre innebar något lockande, nu förnyade sin afskedsansökan
underlättade saken, och den 8 december 1761 ingingo ständerna till konungen
med en anhållau, att Bonde och Bjelke måtte åter inkallas i regeringen. Båda i
stodo de nu på grafvens brädd, den förre en 79-årig och den senare en 77-årig
gubbe, men den sena upprättelse de sålunda erhöllo visade dock tydligare än
något annat, att hattarnes långvariga välde nalkades sitt slut.
Hvad som denna tid gjorde partiets ställning ännu vanskligare var, att
Frankrike, utmattadt af kriget, ej längre kunde understödja det samma
med bestickningsmedel. I denna nöd beslöto Fersen och några andra af
le-darne att genom hofvet söka ernå en förlikning med mössorna. För Lovisa
Ulrika var det otvifvelaktigt en ej ringa tillfredsställelse, att de män, som så
grymt förödmjukat henne, nu måste bönfalla om hennes bistånd. Yäl skulle
deras fullständiga undergång hafva inneburit en ännu större triumf, men
hennes egen ställning var dock ej så stark, att hon blott vågade lyssna till l
stolthetens och häradkänslans ingifvelser. I början af år 1762 kom sålunda i
den ifrågasatta förlikningen mellan hofvet och hattame till stånd, och sanno- j
likt har man deri att söka orsaken till, att de sist nämde vid denua riksdag i
lyckades rädda åtminstone några spillror af sin makt. Å andra sidan var
landtmarskalkens och hans vänners bistånd ej heller alldeles onyttigt för
hofvet, och åtskilliga af dess önskningar blefvo nu genomdrifna hos ständerna.
Sålunda frigåfvos de, som vid den sista riksdagen eller senare blifvit för
stats-brott insatta i fängelse, och Dalin, som redan vid riksdagens början fatt
tillåtelse att åter besöka hofvet, erhöll nu pension. Den kungliga familjen
hugnades med frikostiga penninganslag, och kronprinsen, nu en sextonårig
yngling, förklarades ej vidare behöfva stå under ledning af en guvernör samt
fick tillträde till rådet, dock endast i konungens närvaro och utan rösträtt.
Till guvernör för de yngre prinsarne Karl och Fredrik Adolf utnämdes i
enlighet med konungens önskan riksrådet Tömflykt, sedan Scheffer, ehuru
försonad med hofvet, afsagt sig denna befattning, och äfven vid den öfriga
uppvaktningens tillsättande fästes denna gång tillbörligt afseende på
konungens önskningar. Bland de fordringar, som Lovisa Ulrika uppstält såsom
vilkor för försoningen, var äfven, att alla inskränkningar i konungamakten
utöfver 1720 års regeringsform skulle upphäfvas. Denna fråga blef dock
undanskjuten, men deremot tryggades Adolf Fredrik i besittningen af sin
tron, i det den ödesdigra riksakten nu uppbrändes. Det var seklétf
utskottet, förstärkt af några bönder, som på eget bevåg utförde föiiSrtorelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
