Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En af de mest kända bland dessa sekreterare är Elis Schröderheim. Hans
bekantskap med konungen började redan under barndomen, då han fick
åtfölja sin fader, öfverhofpredikanten Schröder, till Drottningholm, och sedan han
vid äldre år såsom tjensteman i inrikesexpeditionen åter kommit i beröring
med sin forne lekkamrat, förvärfvade han snart i hög grad dennes fortroende.
Ehuru Schröderheim först 1782 utnämdes till statssekreterare, var det dock
han, som under konungens resor vanligen skötte inrikesexpeditionens
föredragning, och redan 1775 kunde han enligt en minnestalares utsago anses
såsom minister för de inrikes ärendena. Varmt tillgifven sin kunglige
beskyddare, vitter, qvick och utrustad med ett ständigt förråd af godt lynne, var
han för Gustaf ej blott en trogen tjenare, utan en nästan oumbärlig
sällskapsbroder, hvars muntra infall bättre än något annat förmådde lätta
konungens sinne, när det nedtrycktes af regeringsbördans tyngd. Ty värr
saknade denna rikt begåfvade och älskvärda natur tillräckligt sedligt djup.
Det lättsinne som var tidhvarfvets skötesynd fick hos honom framträda
ej blott i skämtet och qvickheten, utan understundom äfven i de
offentliga ärendenas behandling, och hans tillgifvenhet för konungen förledde
honom att låna sig till tjenster, hvilka för bådas minne äro föga hedrande.
Men ej nog med att riksråden måste med andra dela makten; det samma blef
äfven förhållandet med det yttre anseendet, då konungen kort efter
revolutionen införde värdigheten: »en df rikets herrar», och tillerkände den samma
riksråds rang. Till en böljan (1773) gafs väl den nya titeln blott åt en
person, hvars börd och höga samhällsställning gjorde en dylik sammanställning
mindre stötande, nämligen åt den till romersk riksfurste kort förut utnämde
general F. V. von Hessenstein, men sedermera utdelades titeln äfven åt mindre
betydande personer, såsom (1778) åt en blott 22-årig kapten, den olycklige
Erik Brahes son Magnus Fredrik Brahe. Oaktadt allt, som gjordes för att
uedsätta riksfådsembetets betydelse, smickrade det dock konungen att se det
samma beklädas af framstående personer, och det var af denna orsak, som han
förmådde Fersen att inträda i rådet. Den gamle partihöfdingen tröttnade
dock snart vid att blott tjenstgöra såsom statsdekoration och nedlade i mars
1773 sin befattning, men i december samma * år lyckades Gustaf förmå en
annan af det förgångna tidhvarfvets storheter, A. J. von Höpken, att genom
sin person bidraga till rådets anseende hos allmänheten. Höpken inkallades
medelst ett synnerligt smickrande bref och tillerkändes första platsen inom
radkammareu, men något verkligt inflytande vann han dock ej.
Om också det sätt hvarpå regeringsärendena handlades sålunda ej var
fullt konstitutionelt, så måste det dock erkännas, att mycket för fäderneslandet
nyttigt nu uträttades. De franska skriftställarnes angrepp på fördomar och
från medeltiden härstammande missbruk hade vid denna tid inom hela Europa
framkallat en stark reformrörelse, för hvilken till och med enväldiga regenter,
såsom en Friedrich II i Preussen, en Katarina II i Ryssland, den tyske
kejsaren Josef II, gjort sig till målsmän. Från barndomen förtrogen med den
franska literaturen hade Gustaf III med sitt sinnes hela liflighet omfattat ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
