Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fann i striden sjelfskrifna bundsförvandter i de ofrälse stånden, livilka liksom
han misstänkte, att patrioternes handlingssätt var framkalladt af ryska
stämp-lingar, och som dessutom genom att åter väcka till lif frågan om
»odal-ståndens privilegier» nu som bäst forberedde en ny stormlöpning mot adelns
företrädesrättigheter. Men så snart Gustaf sålunda öfvertagit den revolutionäre
folkledarens rol, förmådde han ej motstå frestelsen att begagna denna sin
ställning till ett våldsamt genomdrifvande af förändringar, genom hvilka han
hoppades att för framtiden kunna nedslå allt motstånd mot konungamakten.
Så blef det lagbundna samhällsskickets sönderbrytande den slutliga bittra
frukten af armeens tilltag att opåkalladt och i sällskap med rikets fiender
upp-häfva sig till grundlagens väktare.
Då man befarade, att Stockholms borgerskap, som under gardenas
frånvaro bestridde vakthållningen i hufvudstaden, ej skulle mäkta återhålla adeln,
i fall denna ville skrida till våldsamheter, lät konungen från Dalarna nedkalla
en frikår som förlädes till Drottningholm. Den 17 februari (1789) uppkallades
ständerna på rikssalen. I ett ljungande tal tillvitade konungen adeln att
hafva fördröjt det begärda utskottets tillsättande samt derigenom hindrat
försvarsanstalterna. Han förklarade sig ej ämna tåla, att de, som burit förmätna
händer på hans faders krona, nu skulle ryckas med honom om spiran, eller
att fienden genom tidens utdrägt skulle gynnas. Blefve rikets kuster härjade,
vore skulden ej hans, utan deras, som hellre än att öfvergifva sin ärelystnad
såge ett ryskt sändebud föreskrifva konungen lagar och nu genom tidsutdrägt
ville tvinga honom till en vanhedrande fred; men förr skulle hans hand
förkolna och kronan ryckas från hans hufvud, än han underskrefve något, som
vore nesligt för riket. Till sist befalde han adeln att genom en
deputation göra landtmarskalken sin ursäkt för uppträdet den 9 februari, med
anledning hvaraf denne inlemnat en klagoskrift. Fersen, som särskildt
utpekats i konungens tal, uppsteg nu och bad, att adeln skulle få förklara sig,
men då flere ville tala, slog Gustaf silfverspiran i bordet och tillsade adeln
att genast förfoga sig bort. Ensam med de ofrälse stånden, tilltalade han
dessa nådigt och uppmanade dem att nedsätta ett utskott, med hvilket han
kunde Öfverlägga om de ifrågasatta ofrälse privilegierna, och inför detta
framlade han derefter en så kallad förenings- och säkerhetsakt, som väl
innehöll åtskilliga förmåner för de ofrälse stånden, men äfven betydligt
utvidgade konungamakten. Innan denna akt förelädes stånden, ansågs emellertid
nödigt att ytterligare qväsa adeln, som genom att vägra landtmarskalken
upprättelse visat, att dess motståndskraft ännu var obruten. Sedan de ofralse
stånden begärt, att konungen ville vidtaga åtgärder för att befordra
riksdags-ärendenas oafbrutna lopp, blefvo nitton af den adliga oppositionens
hufvud-män, deribland Fersen, de Geer, Brahe, Liljestråle, F. Horn, Pechlin,
Frietzcky, fängslade eller tillsagda att ej lemna sina rum, hvarefter stånden
den följande dagen, den 21 februari, å nyo fingo sammanträda på rikssalen.
Sedan konungen på Levenhaupts begäran lofvat tillsätta en vice landtmarskalk
— den som erhöll förtroendet var öfversten i flottan Per Liljehorn — före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
