Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slagna af Hastfehrs efterträdare K. Stedingk, som likväl sedermera måste
draga sig tillbaka for den öfverlägsne fienden. Längre mot söder inbröt
Gustaf sjelf med omkring 5 000 man under G. A. von Siegroth och F. J. B. von
Plåten i ryska Finland och vann vid Uttismalm den 28 juni 1789 en vacker
framgång. Hans första afsigt hade varit att samverka.med Stedingk; denna
plan öfvergafs dock snart, och han beslöt i stället att anfalla Fredrikshamn,
men då generalmajor L. F. von Kaulbars, som med en observationskår skulle
betäcka hans venstra flygel, från Kaipiais drog sig undan för en öfverlägsen
fiendtlig styrka, måste han återvända till gränsen. Hans framträngande hade
emellertid skaffat Stedingk andrum, så att denne den 21 juli kunde tillfoga
ryssarne ett känbart nederlag vid Parkumäki. I följd af ömsesidig svaghet
förefollo emellertid ej vidare under detta år till lands några händelser af större
vigt. Deremot utkämpade den stora flottan under hertig Karl och dennes
flaggkapten O. H. Nordensköld den 26 juli söder om Öland en strid, som
sannolikt blifvit en lysande seger, om Liljehorn, som anförde en afdelning
af flottan, ej lemnat hertigen utan understöd. Öfver denna händelse hvilar
ännu ett visst dunkel. De som ej ansett, att Liljehorn varit förrädare eller
feg, hafva antingen misstänkt, att han följt hemliga order af konungen, som
ej unnat sin broder en seger, eller ock att han sjelf svikits af sina adliga
underbefålhafvare, som på detta sätt velat kräfva hämd för hans förhållande
såsom landtmarskalk. Både han och Kaulbars dömdes till döden, men fingo
nåd. Den svenska skärgårdsflottan under K. A. Ehrensvärd
sammandrabbade den 24 augusti vid Svensksund — sydvest om Fredrikshamn — med
tvenne ryska flottor; den ena af dessa besegrades, men för den andra måste
svenskarne oaktadt den största tapperhet med stor förlust draga sig undan.
Gustaf gaf Ehrensvärd-svärdsordens stora kors, som instiftats till belöning för
segrande fältherrar, men Ehrensvärd nedlade det oaktadt missmodig sitt befäl.
Till det följande årets fälttåg (1790) sökte Gustaf göra sin sjömakt,
särdeles skärgårdsflottan, så stark som möjligt i hopp att på hafvet kunna ernå
ett afgörande resultat. För att draga fiendens .uppmärksamhet från sjösidan
öppnade han emellertid fälttåget med ett anfall på fienden i Savolaks. Den
15 april öfverrumplade G. H. Jägerhorn i spetsen för 700 till 800 man af
G. M. Armfelts brigad, vid hvilken konungen sjelf befann sig, den ungefär
jemnstarke fienden, som tvangs att utrymma gränspassen Partakoski och
Kärnäkoski, och den 29 april vann Gustaf sjelf med 3000 till 4000 man
en vacker seger vid Valkiaha. Ryssarnes försök att den 30 april med en
öfverlägsen styrka tillbakatränga Armfelts trupper från de båda passen
misslyckades, och likaledes ett anfall, som den 5 maj vid Pirtimäki riktades mot
Stediijgks i närheten stående brigad. Deremot lyckades ryssarne samtidigt
vid Anjala öfvergå svenska gränsen, och följden häraf blef, att konungen,
hvars högra flank härigenom blottades, måste uppgifva ett tillämnadt anfall
mot Yillmanstrand och återvända från Valkiala. Genom Paulis och
Jäger-horns soger vid Keltis’ baracker natten till den 20 samt Plåtens vid
Korhois den 30 maj blef dock fienden snart åter i det närmaste utdrifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
