Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bland andra af Arm felt, som dock dervid lade i dagen en fåfänga, som till
och med böljade uppväcka konungens ovilja. Den 23 januari 1792 öppnades
riksmötet. Adelns landtmarskalk blef denna gång Ruutli, de ofrälse
ståndens talmän voro erkebiskop von Troil, rådmannen A. Vallin och Olof Torsson
från Kalmar län. Ahlman nämdes äfven denna gång till böndernes
sekreterare. Emellertid blef riksdagen lugnare, än man kunnat vänta. Fersen infann
sig ej alls, ocli den adliga oppositionen iakttog en forsigtig stillhet. Det
egentliga riksdagsarbetet försiggick i det hemliga statsutskottet, till hvilket
bön-derne äfven denna gång fingo tillträde. Pä dess förslag garanterade stånden
den genom det sista krigsåret uppkomna skulden till ett belopp af åtta och
en half millioner riksdaler. På grund häraf skulle riksgäldskontoret nu inlösa
så väl fahnehjelmarna som krigsutredningens obligationer, men då kontoret,
ehuru 1789 års bevillning förnyades till nästa riksdag, ej egde verkliga
tillgångar, svarande mot denna skyldighet, blef följden ett omåttligt ökande af
dess sedelstock och således en ytterligare förvirring i penningväsendet. För
öfrigt betygade ständerna konungen sin tacksamhet för freden samt beslöto,
att en medalj skulle slås öfver segern vid Svensksund. I riksdagens sista
stund var emellertid parti förbittringen nära att komma till utbrott. För att
tvinga adeln att erkänna förenings- och säkerhetsakten ville nämligen
konungen och vissa af de ofrälse partiledarne i riksdagsbeslutet intaga en adress,
hvarigenom de tre ofrälse stånden tackade konungen för förenings- och
säkerhetsaktens verkställande samt för ofrälse personers användande i högsta
domstolen och allmänna ärendenas beredning. Adeln var emellertid fast besluten
att i sådant fall ej underteckna beslutet, och till sist nöjde man sig med,
att adressen utfärdades såsom ett biafsked af de tre ofrälse stånden. Samma
dag denna tacksägelse fram bars till konungen, eller den 23 februari 1792,
afblåstes riksdagen.
Att den försonlighet adeln under riksmötet visat endast var skenbar
skulle emellertid snart på ett ohyggligt sätt träda i dagen. Efterveriden har
svårt att ens kunna fatta den gränslösa förbittring, som riddarhusets
förödmjukande, frihetens inskränkande och konungens förbund med de ofrälse stånden
hade uppväckt hos denna tids adel. En yttring häraf var, att en mängd
adelsmän omedelbart efter dessa händelser nedlade sina embeten, och att de
förnäma familjer, som förut utgjort konungens umgänge, till största delen
öfvergåfvo hofvet, som härigenom förlorade mycket af sin förra glans och
munterhet. Men ehuru detta var att på det ömmaste såra Gustaf III, syntes
det dock åtskilliga såsom en allt för mild liämd. Sannolikt skulle dock ej
heller dessas partiförbittring ledt till så gräsliga följder som nu blef fallet,
ora ej den franska revolutionen bidragit till att ytterligare förvilda sinnena.
Då Gustaf förbjöd tidningarna att meddela några underrättelser om denna
hvälfning, blef den kunskap, man derom i Sverige erhöll, ganska ofullständig;
de förnäma svenska oppositionsmännen, hvilka sannolikt skulle känt sig foga
tilltalade af revolutionen, om de vetat, i huru hög grad den var riktad mot
adeln, trodde sig nu i dess läror om frihet och tyrannernes bekämpande åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
