Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att konungens lif skulle kunna räddas, men efter några dagar tog sjukdomen
en betänklig vändning, och den 29 mars 1792 slutade Gustaf III sina dagar.
Få historiska personligheter hafva blifvit så olika bedömda som Gustaf
III. Det var hans lott att på samma gång blifva föremål for det
oforsonli-gaste hat och den gränslösaste beundran, och så egendomlig var hans
personlighet, att skäl kunna erbjudas för båda dessa uppfattningar. Å ena sidan
låter det sig nämligen ej förnekas, att han egde svåra moraliska lyten och
att hans regering i många hänseenden var för riket olycksbringande. De fel,
som voro en följd af hans uppfostran, utplånades ej med åren; han var och
forblef ytlig och lättsinnig, och i åtskilliga hans handlingar röjde sig en rent
af häpnadsväckande moralisk slapphet. Förställning blef så hans natur, att
han äfven i de obetydligaste saker föredrog ränker framför ett öppet
tillväga-gående; hans obenägenhet for en konstitutionel frihet framkallade brytningar
som säkerligen kunnat undvikas, och hans otyglade inbillningskraft förledde
honom till en statshushållning och en yttre politik, som illa stodo tillsammans
med hans lands tillgångar.
Men å andra sidan är det en lika fafång möda att vilja förneka hans
snille. Det röjde sig ej blott i hans vältalighet och förhållande till den
andliga odlingen, utan framför allt i det sätt, hvarpå han förstod att reda sig
utur olyckans trångmål. Då framlyste också klarast den starka, om ock
stundom missriktade fosterlandskärlek, som var hans bästa egenskap. Ingen har
tänkt Högre om vårt land än Gustaf III; ingen har djupare än han känt de
forpligtelser, som stora minnen ålägga ett folk. Att denna känsla missleddes
och dref honom till en äfventyrlig krigspolitik var visserligen beklagligt, men
det var dock den, som i trots af hans nästan qvinliga veklighet gjorde honom
till en hjelte och förmådde honom att underkasta sig de svåraste umbäranden
och mödor; och så blef han i stånd att, då riket syntes nära sitt fall, genom
sitt föredöme ingjuta hos sitt folk det offervilliga mod som leder till räddning.
Lägger man härtill hans älskvärdhet mot sina vänner och hans storsinta
ädelmod mot besegrade fiender, så behöfver man i sanning ej förvåna sig öfver,
att Gustaf III förmått uppväcka kärlek och beundran.
Och väges det ena mot det andra, så torde man, oaktadt alla hans
felsteg, med skäl kunna sätta i fråga, om han ej i det stora hela varit mera
nyttig än skadlig för vårt land. Ty det var dock han, som räddade Sverige
från Polens olycksöde, det var han, som väckte till lif folkets förslappade
fosterlandskänsla och hvars snille framlockade den rika kulturutveckling, som
kommit skalden att om tredje Gustafs dagar yttra: »Hvar stodo vi, om de ej
varit till?» Och det, som mest ådragit honom samtidens hat och efterveridens
klander, eller den våldsamma omstörtning, han i förening med de ofrälse
stånden genomförde under sina sista regeringsår, bröt dock den brist på
jem-likhet, som utgjort det svåraste hindret för vårt samhällsskicks lugna utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
