Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med gislomän fara ned till Östergötland samt sända män
till Ve8tergötland med bud härom; 8 vestgötar möta honom
sedan vid Junabäck, der han aflemnas af östgötagislan med
intyg om, att han är rätt »inlænder» efter deras lag,
hvar-efter han föres till »alla Götars ting». Der svär han, att ej
bryta rätt lag i landet, hvarefter lagmannen dömer
honom till (förklarar honom för) konung. Den nye konungen
äger sedan rätt att ge tre män frid. — Om denna
hyllningsfärd nämner Östgötalagen (Drb. 5: 1.) endast, att »då
nytagen konung rider sin eriksgata och tager sin inlænding
(40 mark af hvarje härad)», äger han ge frid åt tre dråpare.
Dessa stadganden äro betecknande för konungens
ställning till landen och hans höghetsrätt öfver dem.
»Konungens makt beror af folkets stämma», säger Adam af
Bremen, och yttrandets sanning vitsordas från flera håll. Denna
makt var dock icke utan betydelse, der den uppbars af en
kraftig karaktär. Konunganamnet var alltid åtföljdt af en
viss vördnad, och härtill kunde personligheten lägga sin
kraft och förmåga, — eller sin svaghet och oförmåga.
Konungens egenskaper kunde i fråga om rikets styrelse hafva
rätt mycket att betyda. Om Olof Skötkonungs söner
framhålles, hurusom den ene var »river i ræfstum sinum» och
den andre »slisker ok ei goder at þra (trotsa) i þy mali
han vildi fræmia». Sedan gick konungadömet öfver på
en ny ätt, vestgöten Stenkils. Efter honom kommer en
hundraårig kamp mellan stammame, mellan hedendom och
kristendom, mellan gamla och nya idéer. Om denna tids
historia veta vi mycket litet. Konung Inge på Svearnes
ting och konung Ragnvald hos Vestgötarne äro två taflor
från denna tid, som visa folkmakt och konungamakt gent
emot hvarandra. Till sist valdes på skilda håll af bönderna
två konungar, Sverker och Erik [1], hvilka stadgade
kristendomen. De blefvo stamfäder för två ätter, hvilkas
medlemmar vexlade i styrelsen öfver det genom Sverkers son Karl
åter förenade riket. Han är äfven den förste konung, från
hvars tid vi ännu äga kvar inhemska urkunder, och vi få
nu någon inblick i verkliga regeringshandlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
