Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungdomens förvildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 80 —
Verldslig upplysning och bildning, huru goda de än i och för sig
sjelfva kunna vara, äro dock otillräckliga. Lifvet både på höjderna och
i dalarne visar oss det oemotsägligt. Och är det icke ett slående
vittnesbörd derom att just i denna tid, då man för skolväsendet offrat så
mycket af medel, tid och personliga krafter, och då man gjort så
mycket som aldrig förr för befrämjandet af allmänbildning — denna klagan
Öfver ungdomens förvildning så allmänt låter sig höras och af ingen
kan med fog jäfvas.
En annan grundorsak jemte den nyss nämnda till den hos många
bland ungdomen framträdande tygellösheten är utan tvifvel slapphet i
afseende på uppfostran och tukt. I förra tider var föräldratukten ofta
mycket sträng och hård, såsom Luther har berättat från sin barndom.
Och i skolorna skulle kunskaper och goda seder piskas in i barnen.
Och samhället förfor mycket hårdhändt, ja barbariskt mot dem, som
förbrutit sig mot dess lagar.
Men då man fick upp ögonen öfver, att man var inne på en orätt
väg, gick man, såsom det gerna plägar ske, till motsatt ytterlighet.
Fångvården har blifvit så mild, att straffet mången gång till stor del
förlorat det afskräckande, som det dock måste ega för att vara
verksamt. Mången gång torde ock disciplinen i skolorna vara alltför slapp.
Men liksom det allrastörsta ansvaret hvilar öfver hemmet, så måste det
ock bära största skulden till det onda, hvarom vi tala. Genom en
dålig uppfostran i hemmet lägges i de flesta fall grunden till det
uppväxande slägtets sjelfsvåldiga och obändiga väsende, dess motvilja för
att böja sig för någons myndighet eller under något lydnadens ok.
"Uppföden edra barn i Herrens tukt och förmaning." Ef. 6: 4.
Det är Guds ord till fäderna. I egentlig mening kunna ju inga andra
än de, som frukta Gud, lyda detta såväl som andra Guds bud. Och må
Gud gifva oss, som tro på Jesus och som näst vår egen frälsning
hafva såsom vår angelägnaste och ömmaste uppgift i lifvet att fostra
våra barn till goda medborgare i samhället och hvad mer är till
medborgare med de heliga och arfvingar till det rike, som icke kan bäfva
— må Gud gifva oss den nåd och visdom vi behöfva till denna
synnerligt maktpåliggande sak. Ty här fordras en synnerlig Guds nåd.
Sålänge man icke på allvar försökt sig på uppfostrarens kall, kan man
nog vara mycket förståndig i sina egna ögon och med mycken
myndighet och tvärsäkerhet gifva regler, råd och föreskrifter. Men om man
blir satt i tillfälle att öfva denna svåra konst och på allvar griper sig
an med verket, så blir man snart villig att sätta sin mun i stoftet.
Man kommer till korta och behöfver Guds nåd från början och till slut.
Man förödmjukas och man fostras, under det att man fostrar.
Men Gud vare tack, att han vet hvad för verk vi äro och i detta
såsom i hvarje hänseende vill undervisa och lära samt och gifva just den
nåd vi behöfva. Hans namn vare lof och pris! Han vill gifva oss det
heliga allvar och den bestämdhet på samma gång som den kärlek och
det tålamod som behöfves. Och skulle vi härvid drifvas till många
knäfall, böner och tårar inför vår himmelske fader, så skadar det oss
icke. Vi skola derunder komma i en närmare och innerligare förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
