Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På stormens rygg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 90 -
icke, att fadershanden för den hvassa knifven. Han afstänger
oss genom sjukdomar och dödsfall för att genomgå en kurs
i lidandets skola, då vi tro oss vara kallade till storverk.
Skola vi än en gång betrakta honom såsom en vålnad, då
han kommer öfver lidandets djup med evighetslugn till
våra hjertan?
Jordens slitningar frampressa tåreflöden^ många
"hvarför" lemnas obesvarade, och vi tro oss vara öfvergifna af
Gud; men äfven till oss ljuder i stormarne denna röst:
"Var stilla, Gud är här!" Det fördolda behöfver ingen
annan förklaring än denna: "Det är jag!u
Kläng dig fast vid honom och sjung:
Men af vredgad våg jag fördes
På min dyre faders arm,
Och med kärlek utan like
Drog han mig intill sin barm.
Tvärt emot all förmodan satt Job i konungens vagn,
då han for på vädrets vingar. Ps. 18: 11. Men icke visste
han det. Han klagade såsom en fogel, hvilken hade blifvit
röfvad från sitt bo, under det han bars på den stora
"örnens" vingar allt närmare sitt höga näste. Han lät mig
fara. Likväl hade Job aldrig varit i medgången så "lyftad"
eller på sina andaktsstunder så "uppbyggd*, som nu, då han
nedbröts på alla sidor och hans eget jag hängde på korset
Stormen af söndrade från hans karaktär sådant, som ej
kunde förnyas genom döden, likasom träden fälla sina löf
om hösten.
Sjelf erkände Job, att denna äreplats var hög, då han
sade: Du satte mig på stormens rygg. Och de namnlösa
kvalen voro Guds utvalda tjenare. Men hvarför klagar han
då såsom ett barn, då fadern lyfter upp det ur sandhögen
och sätter det på sin axel? 5 M. 33: 12, Han såg ej en
skymt af det stora målet, och liknar en sjöman, som ej
kunde se fyrbåken för dimmans skull. Han red bak och
fram på den hvita hästen och såg derför bara jämmer
och nöd.
Samma förhållande med oss. Vi bedja om frigörelse
ifrån verlden, men om Gud ställer oss utom verlden, så att
vi bero af dagens manna, och vårt anseende sjunker
tillfölje af allmänhetens dom, då glömma vi, att den, som
gaf och den som tog, är en och den samme. Huru
allvarligt vi än åsyfta det egna jagets död, kanske vi ändå ropa:
"Herren skone dig!" då vännerna komma med repet och
nöden med spikarne. Jobs klagan är helt naturlig. Det
är lättare att bli något än att bli intet.
Men tron ser Gud och springer i hans sköte. Stormen
får en underbar lyftning genom Guds höga afsigter.
"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
