Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 167 —
arbetare i vingården och nu särskildt i söndagsskolan, och hurusom
hans löfte, att det ord, som varder utsådt der, icke skall komma
fåfängt tillbaka, går i fullbordan.
Vi hafva i dag i söndagsskolan gått igenom berättelsen om den
kananeiska kvinnan, huru hon enträget följde* efter Jesus på landsvägen
och ifrigt ropade på hans hjelp för sin stackars sjuka dotter. Vi
hafva förvånat oss öfver hennes stora förtröstan till Jesus och ännu
mera öfver hennes ödmjukhet att vilja låta sig nöja med smulorna
från det rikare bordet. Äfven hafva vi gladt oss med henne, när
hennes examen var öfver och den kärleksfulle nödhjälparen sagt till henne*
"Kvinna, din tro är stor! Ske dig, som du vill!1’
Men det har också kommit mig att tänka på, att äfven vi skola
vara nöjda med de "smulor," som vi få samla under arbetet för Jesus,
så att vi icke förtröttas eller sjunka ned i modlöshet, när vi icke
genast se frukterna af vårt arbete.
Se här en sann tilldragelse i lifvet, som måhända kan blifva till
uppmuntran för någon trott och försagd kamrat i vingården.
Det var i England; det lilla presthnset låg så vackert inbäddadt
bland blommande hagtorn.
Det ringde på lördagsaftonen, och det var som om sjelfva
naturen förberedt sig till hvilodagen. Allt andades frid och stillhet i den
lilla kyrkobyn. Men ett hjerta var sorgset; och det skolen i finna i
den lilla prestgården.
"Hvarför ser du så sorgsen ut, Marianne?" frågade den gamle
pastorn- sin dotter, som stod vid fönstret och blickade ut öfver nejden.
•— "Jo, far, jag tänker på morgondagen och på huru oduglig jag är
i söndagsskolan. I fem år har jag nu undervisat mina flickor. Men
ingen af dessa har ännu lemnat sitt hjerta åt Jesus. Men felet är
nog mitt," tillade hon, under det att tårarne stego upp i hennes ögon.
— "Älskade barnet mitt!" sade pastorn och drog den sorgsna flickan
till sig, "står det icke så: hvad hon kunde, det gjorde hon? Och säger
icke Paulus till Timoteus; "tala ordet, håll på i tid och otid? Den ädla
säden är Herrens, och du har blott dig anförtrodt att så ut den. Han
sjelf svarar för, att den skall bära frukt, derom må du icke bekymra
digÄ. Dottern teg en stund. Derpå yttrade hon: "Vet far, jag tycker
att en söndagsskola här i byn ser så lönlöst ut. Barnen, som vi
under mycken möda samlat ihop, visa så litet intresse för Guds ord; och
när veckan kommer, gå de till sina fabriker lika oförändrade till hjerta
och sinne, trots allt hvad de få höra pä söndagen. Jag tycker det
nästan är, som att segla mot strömmen eller söka fikon bland törnen".
"Men Marianne, är det icke ändå vår pligt att hålla på i tid och otid?
Du ser på saken genom förnuftets synglas. Men Gud ser och
bedömer saken anorlunda. Han säger: "Mina tankar äro icke edra tankar
och mina vägar äro icke edra vägar. Utan såsom himmelen är högre
än jorden, så äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina
tankar än edra tankar. Ty likasom regnet och snön faller från himmelen
och vänder icke tillbaka dit utan fuktar jorden och gör henne fruktbar
och bärande och gifver säd till att så och bröd till att äta, så skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
