Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 201 —
Den 7 mars lemnade jag London för att via Antwerpen resa till
Buenos Ayres i Sydamerika med linien "Norddeutscher Lloyd" och
ångaren "Mark". Kära vänner i England samlades i hemmet, der jag
bodde, en timme före min afresa till ett dyrbart bönemöte, der en hvar
£af mig ett bibelspråk. Några unga män följde mig sedan till stationen.
Och så förde tåget mig i stark fart till Harwich, hvarest jag hade
att stiga ombord på en ångare, som efter 12 timmars färd förde oss öfver
engelska kanalen. Den första besvärligheten, som möter en resande vid
hamn eller station i utlandet (Tyskland undantagande) är de förfärliga
hotellbud, bärare och droskkuskar, som skocka sig omkring en som bin,
då man hvälft öfver ända deras kupa. Alla slita de i bagaget, så att
det är fara värdt att de slita sönder det man har. Sedan vilja de
naturligtvis ha betaldt, om de icke gjort mer än slitit i bagaget. Som
omkring en "bas", då han aflönar sina arbetare, så samlas de omkring en.
Jag måste gifva några pences för att blifva af med dem. Men kusken —
ty jag måste h? en sådan för mina sakers skull — ville prompt ha 4
mark för att han kört mig en kvarts timmes väg. En tullbetjent och en
officer på ångaren blefvo våra skiljedomare, så att jag betalte 3 mark,
ehuruväl jag är öfvertygad att hans taxa icke var mera än V/2 mark.
För att spara penningar tog jag 3:dje klass på ångbåten, och som man
sade mig i London, der jag köpte biljetten, skulle det vara rätt bra att
resa på 3:dje klass. För 3:dje klassens passagerare äro nere på
mellandäck i fören af ångaren tre stora rum inredda, fyllda med sängar, hvilka
stå i långa rader, sida vid sida och en öfver den andra. Der ställde jag
ned mina saker, och som det endast var omkring ett tiotal resande, var
der godt om rum. Sedan gafs mig en bleckburk i form af en liter och
af samma storlek och en annan hälften så stor, och en af en kaffekopps
storlek samt en sked och en gaffel. Detta var mitt kuvert för resan.
Som jag talade väl med stevarten, fick jag en knif också. Till bord voro
några bräder hopspikade två och två och fastgjorda vid ångarens sidor
mellan sängen och väggen. Allt gick. väl, tills vi kommo till Coruna i
Spanien, der vi fingo omkring 115 spanjorer ombord; sedan var det slut
på friden. Aldrig har }&g sett så smutsiga och otrofliga menniskor förr.
Alla bäddarne blefvo nu upptagna, och rummen förvandlades alltmer
till pesthålor ju närmare vi kommo ekvatorn. Att spisa nere på
mellandäck var för mig icke möjligt längre. Jag satt derför uppe på däcket,
stundom fram pa ankaret, då jag förtärde min mat. Och snart måste
jag flytta upp och sofva om nätterna på däcket också. Med Nehemia
kan jag säga: "Och hvarken jag eller mina bröder eller mina tjenare
klädde af oss ... För hvar och en var hans rustning hans badvatten."
Under fjorton dagar låg jag om natten uppe på däcket. Tack vare den
präktiga tältsängen, som blifvit sänd till mig, och vackert väder
gick det rätt bra att sofva uppe på däck, der det var svalt och
friskt. Mycken smuts och osnygghet rådde bland spanjorerna, och
stundom började de att slåss med brödbitar och köttstycken. Dock
mot mig voro de alla mycket höfliga. Den första dagen jag var ibland
dem, utdelade jag bland dem Johannes’ evangelium på spanska. De
mottogo det med tacksamhet, och många läste rätt ofta i detsamma. Vi
hade det mest härliga väder under resan, och jag var icke sjösjuk alis.
Men jag var sjuk en dag af otjenlig mat, ty den var ofta onjutbar. Jag
kunde icke finna en troende ombord. Ofta då larmet var som värst,
kom jag osökt att tänka på N. Frykmans sångvers: "Men Gud ske lof,
min nöd en ände har" o. s. v. Om aftnarne var det värst. Nere hos
matroserna spelade en dragspel, en slog på trumma och en på
tamburin. På ett annat ställe uppe på däck spelade en dragspel och några
dansade; framme i fören hade en spanjor en eländig bleckpipa, i hvilken
han blåste. De öfriga skreko sedan, hvar och en på sitt vis. Hvart
jag gick, var det samma lif. Jag hade tänkt att företaga ett visst
arbete under resan, men det var omöjligt att hålla tankarne samlade.
Dock skref jag några bref, läste William Careys och Livingstones bio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
