Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På våren fick han löfte om att jemte en annan jemnårig gosse
medfölja en skeppare, som seglade med frakter längs kusten från och
till Göteborg. Johan, som med ett barns hela innerlighet fästat sig
vid sin frälsare, mottog denna sin plats med mycken fruktan och
bäfvan, då det var allmänt bekant, att skeppar Hansson var af ett häftigt,
ja vildsint sinnelag, helst då han fått några supar till lifs. Men med
sitt nya testamente i fickan och Gud i hågen steg Johan ombord med
innerlig bön om Guds beskydd och kraft att motstå alla de frestelser,
som skulle möta honom pä hans nya plats. Han hade redan vid vår
berättelses början gjort tvänne resor till staden, och allt hade aflupit
godt och väl till husbondens belåtenhet, som såg huru flinkt och gladt
hans order uppfylldes, men också huru tyst och städadt Johans
uppförande alltid var på lediga stunder. Den andre gossen deremot
kifvades gerna med kamraterna, då de voro i land. Stor och stark som
han var, var det alltid han, som gick segrande ur striderna och ju
öfvermodigare blef han.
Johan, som alltid drog sig undan från dessa sällskaper, fick ofta
uppbära hån och försmädelse för sitt "läseri" såsom bättre passande
för "landtkrabbor" än raska sjöman, som hans kamrater uttryckte sig.
Men Johan lät sig ej öfvertalas eller förargas, utan läste gerna på
lediga stunder sitt testamente och andra goda böcker, som han hade
fått låna, och Gud välsignade ordet på hans hjerta och gjorde honom
både mera noggrann i sin tjenst och ödmjuk i sitt sinne.
En dag hade från en närliggande herrgård medsändts några
korgar jordgubbar, som skulle till en familj i staden. Johan hade
nattvakten. Så länge han såg, läste han i sitt testamente i den
högtidliga stillhet, som hafvet har med sig. När han skulle lägga bort
boken, hörde han något röra sig der fraktgodset låg, och han kommer
just lagom för att se en hand rycka till sig en af jordgubbskorgarne.
Vig som en katt hoppade Johan öfver ett par silltunnor och högg fast
i tjufven, som icke var någon annan än Ture, den andre gossen.
Johan, som för ingen del ville väcka skepparen, försökte tyst och
bestämdt förehålla kamraten det orätta i hans handling och ville
återtaga korgen. Men Ture var ej i den sinnesstämningen att han gaf
efter, helst som han blifvit bjuden på "uddevallare" af
trädgårdsmästaren, innan de lade ut, utan brottades med Johan om korgen, som
denne dock lyckades fråntaga Ture. Men med det samma han åter ryckte
den till sig, halkade han och slungade både korg och bär öfver
relingen. Snopen och förlägen smög sig nu Ture ned i kojen och lemnade
Johan att reda sig bäst han kunde, sedan han dock först lofvat
Johan, under de förfärligaste eder, stryk, "om han vågade skvallra."
(Forts.)
P. S. Barnen i Hylletofta tackas hjertligt för de 8 kr., som de
samlat för barnen i Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
