Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lydia Magnussons lefnadsteckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 233 —
jag gick med min nöd till Jesus. Jag bad ofta under heta tårar om
förlåtelse för mina synder och om att åter få den frid jag förut egt.
Den trofaste frälsaren hörde dessa böner. I sin innerliga
barmhertighet bevarade han mig ifrån att gå ut i verlden och dricka ur
dess usla brunnar. Jag var ett Guds barn, men längtade dock
efter något mera, jag visste ej sjelf hvad. Jag suckade ofta: "Jag
arma menniska, hvem skall lösa mig o. s. v.?u Vid den tiden sände
Gud till Tranås och trakten deromkring en broder, som talade om ett
helt lif med Gad, hurusom Guds vilja med oss är vårt fullkomnande,
hurusom Kristus är oss af Gud gjord till visdom, rättfärdighet, helgelse
och förlossning. Jag kände, att det var just hvad mitt hjerta
längtade efter. Jag såg, att allt var oss gifvet i Jesus, att i honom bor
gudomens hela fullhet. Jag trodde, mottog och var lycklig. Jag
hvilade trygg i de eviga armarna, hvilka äro nedåtsträckta. I dessa
armar hvilar jag trygg och lycklig i dag.
Gud vare tack!
Redan i mina späda år kallade Gud mig ut i sin stora vingård,
fastän jag ej fullt förstod hvad det verkligen var. Jag minnes
särskildt en söndag, då läraren i vår .söndagsskola talade med oss om
hednabarnens nöd; det grep så mitt hjerta, att jag der och då lofvade
Gud, att, då jag blef äldre, gå till hedningarna; och hemkommen bad
jag innerligt till Gud för hednabarnen. Det var, så långt jag minnes
tillbaka, första gången jag på allvar bad för hedningarne. Jag var
då omkring 9 år.
Då jag blef äldre, kallade Gud mig åter ut i arbetet. Jag var
ej ovillig att gå, men stod dock en tid tveksam. Det som mest höll
mig tillbaka, var det stora ansvar, som hvilar öfver Jesu vittnen. Jag
såg, att det var nåd, en stor nåd att få gå med fridens budskap till
fridlösa själar, men visste’ ock, att "om högre nåd oss gifves, högre
ock vårt ansvar är." Jag var nära att återtaga mitt i barndomen åt
Gud gifna löfte. Men den trofaste Anden talade så allvarligt och
visade mig såväl olydnadens följder som lydnadans välsignelser, att jag
ej vågade göra det. Likt Jakob fordom vid Jabboks vad hade jag en
natt inför Gud. Och då morgonrodnaden uppgick, var beslut fattadt;
min själ var lugn och full af frid.
Jag önskade nu innerligt att få gå och bjuda mina
medmenniskor till Jesus, som för mig blifvit så dyrbar. Men huru, det visste
jag ej. Helgelseförbundet var mig obekant vid den tiden; jag hade ej
hört något-derom. Vid den tiden sände Gud br. Hedin i min väg, och
för första gången hörde jag talas om förbundets verksamhet, och det
blef då beslutadt, att jag skulle samma höst resa till Torp och deltaga
i den bibelkurs, som skulle hållas, för att sedan, om Gud så visade,
utgå på fältet i hemlandet. Detta beslut blef dock ej förverkligadt, ty
hinder uppstodo, utan i stället ledde Gud min väg till Stockholm,
hvarest jag på hösten 1890 ingick i fr. Elsa Borgs bibelkvinnohem.
Efter genomgången kurs reste jag i maj 1891 till Åland, hvarest jag
stannade ett år. Midsommaren 1892 återvände jag hem och reste till
Torp för att deltaga i konferensen, då jag äfven mottog kallelse att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
