Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Några minnen från en resa i Vestergötland.
- Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 247 —
blifvit utöfvad, både på platsen och trakterna deromkring. Många själar
hafva blifvit vunna för Kristus, der förut synd och grof ogudaktighet
härskat. (Forts.)
*
Något för barnen att få.
| i kan förstå, barn, att det blef en natt under vaka och bön för
_ den stackars Johan. Den ena tåren efter den andra gled utför
kinden, endast sedd af den gryende morgonrodnaden, men der han stod
vid styret hade han lik patriarken Jakob kämpat med Gud i bönen
och vunnit seger öfver sig sjelf. Skepparen hade vaknat och kommit
upp, så ock Ture, som sände hotfulla ögonkast till Johan.
Presen-ningarne rullades ihop och varorna sorterades, för att allt skulle vara
klart, när de skulle lägga i land.
"Under hans vingar skall du finna skydd." Det fick också vår
käre Johan erfara. Efter en natt, full af kamp och bön, grydde
slutligen morgonen. Johan hade fattat sitt beslut inför Gud, och det var
att — rädda sin kamrat Ture, hvilken han visste ej stod så särdeles
väl hos deras gemensamme husbonde ; icke derför att han var rädd för
Tures hotelser om stryk, utan derför att han visste, att Ture hade en
stackars sjuk mor att försörja.
Snart var solen uppe och med henne också skeppar Hansson, som
sällan försof sig. Nu gäller det, tänkte båda gossarne.
"Hvad vill det här säga, pojkar?" röt skepparen titi, när han
under presenningen fann däcket nedsöladt med söndertrampade
jordgubbar. — "Hitåt, pojkar!" ropade han vidare; och öfverräknande
korgarne fann han att en fattades. "Hvar har ni gjort af den åttonde
bärkorgen? Säg genast!" Nu stego gossarne fram. Ture såg ut som
ertappad på bar gerning, men Johan såg, ehuru ganska blek, dock
lika öppen och frimodig ut som vanligt. "Förlåt mig, käre husbonde,"
sade han, "det är nog jag, som är skulden till missödet; det var jag
som tappade korgen i sjön." — "Du Johan! Det kunde jag aldrig
tro," sade skepparen. "Hvad hade du med korgen att göra?" Och
då Johan ej kunde svara, fortfor han: "Det kunde jag aldrig tro, att
du var en oärlig pojke, Johan, du, som slutit dig till de der läsarne
och sett så from ut, nog tänkte jag, att du visste hvad som står i
sjunde budet? Men sådana ären I, skrymtare allesammans!" Men nu
svarade Johan: "Jag har aldrig stulit; det vet både Gud och mor;"
och vid tanken på modern började tårarne rinna utför hans kinder.
"Än nu då?" röt skepparen, "tror du inte jag förstår, i hvilken sjö
de rara bären hamnade; eller hur du Ture? Du fick väl lite med du
också, det kan man då se på dig, ty du har då icke lärt dig att se
så oskyldig ut som den der skrymtarn. Nu skolen I emellertid få hvar
sin kontanta vedergällning för det här, du först Johan och se’n du
Ture." Och med dessa ord fattade han om Johans nacke, men då var
det som om det goda, som ännu fanns kvar hos Ture, hade vaknat
till lifs hos honom. Han fattade skepparen i armen och sade: "Låt
bli det der, husbond7! Det är jag, som är den skyldige." Stum af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:46:02 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ts/1898/0250.html
