Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Kina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 367 —
dopet och inträdt i församlingen, och med hela mitt hjerta tror och
förtröstar jag på frälsaren. Alla medtroende helsas med frid.
Eder yngre broders namn är Li-Rui.
1898 år efter Frälsaren.
Ing-cheo, norra Kina i maj 1898.
Till mina kära kamrater på fältet!
Djup och stilla vare eder frid!
Jag har länge känt mig månad att sända en särskild helsning till
eder och vill nu göra det. Jag förstår ej, om jag är partisinnad, men
jag älskar ingen verksamhet så högt som den, hvilken bedrifves af
evangelister, de må sedan vara utsända af hvilket missions sällskap som
helst.
Under min vistelse i Norden, såg jag en skara unga män och
kvinnor, hvilka lemnat sina hem och den bekvämlighet, som der kunnat
stå dem till buds för att bland sina medmenniskor utså den ädla säd,
som bringar evig frukt.
De uppträdde så ödmjukt uti sina enkla dräkter och bådo och talade
så varmt och innerligt, som om hvarje möte var det sista på jorden. De
höllo inga formfulländade föredrag och hade ingen annan grammatika
än den deras moder gifvit dem. De tycktes icke sträfva efter att få
tala först på ett möte, utan voro glada och nöjda att till sist säga några
ord.
Genom deras tillbakadragenhet spordes Herrens framträdande. Och,
o, huru jag greps af att om en stund se dem i bänkraderna på sina knän
gråta med syndare af alla åldrar, från det lilla ljuslockiga barnet upp
till åldringen, som hade svårt att böja sina giktbrutna knän.
Efter mötet gingo de, varma som de voro, ut i den kalla
vinterkylan, ofta vadande genom snö men voro ändå så glada och lyckliga
och prisade Herren, då de uppnådde "kvarteret", der husmodern blef
alldeles förlägen öfver de främmandes små fordringar och pretentioner —
O, hvilka älskliga själar! Aldrig hörde man dem tala om hvad de sjelfva
voro, hvad de uträttat eller möjligen skulle komma att uträtta. Deras
oskrymtade tro, ärliga blick och gudfruktiga lif i hemmen voro de bästa
förklaringar öfver helgelsen. Aldrig hörde man dem klaga öfver små löner; och
någon framtid tycktes de icke hafva omsorg om; ty de visste att Han, som
stakat ut och leder planeterna i deras banor, som bär den uråldriga
jorden uti sin hand, som föder foglarna under himlen och kläder liljorna på
marken samt räknar hufvudhåren på menniskors barn — "Han lefver
ännu" och hafver omsorg om allt hvad han skapat och synnerligast om
sitt folk, sina fosterfår.
Gud välsigne den enkle evangelisten, predikanten och missionären!
Som jag känner mig mycket intresserad af att uti tidningen T. S.
se om edra strider och segrar på fältet, så torde det äfven intressera
eder att höra något om huru jag nu har det. Till Herrens ära sagdt är
jag frisk och stark, glad och lycklig öfver att få vara ett litet ljus bland
dessa från sanningen så långt bortkomna menniskor. Nog känna vi att
vi icke äro bland vänner och fränder i det gamla, kära Sverige.
Men jag skattar mig lycklig öfver att hafva bevärdigats med den nåden
att vara en kristi tjenare bland hedningarna.
En sak, som gläder mig mycket är att Gud så öppnat språkets dörr,
att jag, om än på ett enkelt sätt, dock kan framställa frälsningens väg
för detta folk. Naturligtvis fattas mycket ännu med afseende på språket,
men Gud vare tack för hvad han redan gifvit.
Angående verksamheten här, så ha vi nu efter ett helt års väntan
(som nog varit pröfvande) fått vårt gatkapell färdigt. Det är rymligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
