Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilla vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 468 —
af öfvergifveiihet stegrar själens längtan efter (Jud. Frosten
samverkar med det nya lifvet, fastän det icke synes så*
Allt 4jenar till godo. Allt är en vinning. Ja, till och med
grafven är en af lifvets ytterportaf. Det sitter en ny knopp
bakom hvarje förlust.
Grafven gömmer uppståndelsens härlighet Jag tänker pà
de. kära, som bleknat i döden. Menskligt sedt hafva
åtskilliga dött för snart. De voro barn i en rik mans hus och
fingo derför byta om kläder, innan de gamla voro utslitna/
Somliga voro ju äfven så trötta och bemsjuka. Välsignad
vare den hand, som af klädde den förgängliga kroppen och
sade: "Gå nu in i sängkammaren och hvila till dess änden
kommer !a Dan. 12: 13. Andra gingo bort med vurkna
lemmar och bleka ansigten. Ack, de hade så ondt! De
längtade så mycket. Välsignad vare döden, som lade deras
hufvud på kudden, så att de fingo hvila efter många
sömnlösa nätter! Hvem kan fullt tacka Herren för deras
förlossning, hvilka här hafva framhärdat under årslånga
lidanden! D? sofva nu. Men tron säger, att de skola uppstå
igen. Är blomman död? Hon sofver i det lilla fröhuset.
Ghid välsigne hennes tysta sömn! Då varen kommer, står
hon upp så doftande och skön, som den lilla ur
morgonbadet. Så äfven de, som dö i Herren. De uppstå med
förklaradt ansigte. Våra älskade hafva gått före till
"allhelgonadag". Vi träffas i våra högtiders stad.
"Men döden är i alla fall en fiende", säger du. I gamla
tiden trodde Guds barn att döden var en vän. De voro ej
så upplysta som vi. Ja vi, som hafva större ljus i Guda
ord, vi veta, att döden är en fiende! Välan! Det var väl
icke första gången de heliga vunnit befordran genom sina
fiender. Hvarför måla det ena benranglet efter det andra
för en menniska, som håller på att uppgifva andan af
förskräckelse för döden? Hafva de, som under gångna
tidsåldrar välkomnat döden med strålande ansigten, varit
mindre upplysta än vi, som öfverlemnat denna för tid och
evighet så afgörande handling åt ett skelett och satt lien i ett
benrangel? Godt! Jag förstår konstnärens mening. Gud
välsigne honom för det allvar han väckt genom sin bild t
Men tron ser döden i menniskosonens hand. Och om
herden sjelf går med oss genom dödsskuggans dal, bör ingen
tro, att vi redan förlorat sansen, om vi sträcka ut handen
mot glädjebägaren.
Bröder, jag vill att vi skola se döden från den ljusa
sidan! En sötare fann ett barn i villande skogen och bar
hem det. Barnet slog sina armar omkring den svarte
mannen och kysste hans läppar. Hon trodde nästan att det
var pappa. Hvad mer, om flickan bar ett ocji annat märke
efter sotarens hand, det var dock en kär uppgift att utplåna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
