- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettioförsta årgången. 1920 /
173

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRONS SEGRAR.

, 173

— hans goda vän och kamrat — lovade
göra sitt bästa vid utstationen. Enär båda
ville resa bort och arbeta och tjäna
pengar, var det ett offer för dem att stanna
hemma, men de ångra det ej nu. Till vår
glädje synes Gud ha fått lägga in i deras
hjärtan längtan att få tjäna honom. Den-’
yngre — Marobele — kommer nu och ber
om att få arbete här hemma, så att hain kan
få pengar att betala skatten med, och så
att han kunde få gå omkring och predika.
»Vi behöva många troende att predika nu,
ty säden, varav ölet kokas, har i år
blivit så riklig», sade han, då vi för några
dagar sedan gingo tillsammans från ett
möte. Manyongo, den andre ynglingen,
hade bett mig köpa en god röck åt honom;
och jag köpte två, en åt vardera. Det
första, som undföll honom, då han provade
sin röck, var: »Var ska’ jag stoppa
testamentet?» Vi ville berätta detta för eder,
kära vänner, på vilkas hjärtan Gud
särskilt lagt att bedja och offra för dessa
ynglingar, våra medhjälpare. »Edert
arbete är icke fåfängt i Herren.»

Vi voro så tacksamma, att synnerligast
Manyongo hunnit lära så mycket av
skrivkonsten, att han både kunde läsa skrivet
och kunde meddela oss varje vecka om
förhållandena här hemma. Vi kunde så
skriva predikningar, som de sedan läste upp
på mötena. De äro ju så nyomvända, och
denna tidén i fjol fanns ju ingen, som
kunde en bokstav här, utom en man, som nyss
kommit från Johannesburg, där han
börjat lära läsa; även hövdingen hade ju sett
bokstäver.

De troende, barnen såväl som kvinnorna,
hade troget hjälpts åt att vittna om
Jesus i hednagårdarna och på mötena här på
stationen, De kände det blott tungt, att
endast två hade bekänt, att de ville stå upp
och följa Jesus under tiden vi voro borta.

Huru vi välkomnades hem, och huru
glada de voro, att vi kommo igen! De hade
sport, att Ester varit plågad av febern
även i Natal. Luft och klimatombytet har
dock varit oss till så stor nytta, och vi
äro mycket starkare till både kropp och
själ, för vilket yi tacka Gud. Vi hoppas

få någon missionsstation här i Transvaal
med högre och friskare läge, så att inte
missionärerna här från låglandet behöva resa
så långt som till Natal under den starkaste
sommarhettan.

Vi hoppas, att icke långt härefter vi få
medhjälpare från Sverige hit upp till de
försummade trakterna i östra Transvaal. Det
känns svårt att icke kunna giva Guds ord
och undervisning åt dem, som bedja
därom, och som aldrig fått del av det glada
budskapet.

Bedjen med oss, att Guds ord må hava
framgång och varda förhärligat’.

G. M o n s o n.

Emangweni M. S., Komatipoort, Träns-’
vaal, South Afrika. April 12 1920.

En hälsning !i!l missionärerna.

Kära missionärer i fjärran länderf

»Men våren I frimodiga och låten icke
edra händer sjunka ned, ty edert verk skall
få sin lön.»

Huru välkomna äro icke Edra brev i den
kära T. S.l Med spejande blick vändas
bladen, för varje gång tidningen kommer.
Ögat söker efter en hälsning från de olika
fälten, från kända och okända vänner.
Varför? Jo därför, att vi med kärlekens band
äro förenade. Anden är densamme, arbetet
gemensamt. Edra sorge- och glädjeämnen
äro våra. Vi här hemma ^deltaga i Edra
strider, vi fröjdas över vunna segrar.
Mötesplatsen: nådens tron —
föreningspunkten — bevittnar sammanlänkningen.

Ofta i tanken äro vi hos Eder. Gärna
önska vi trycka Edra händer, giva en
vänlig blick, säga ett uppmuntrande ord. Men
ack! Önskan sträcker sig långt utöver
förmågan. Våra möjligheters område är ’så
begränsat. Tid och rum äro oöverstigliga
skiljeniiurar. Vi ’behöva dock icke stanna där.
Gud vare tack! Även förbönens helgedom
är öppnad av Jesus, vägen banad genom
hans blod och obegränsade möjligheter oss
givna på grund av hans löften. »För Gud

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:46:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1920/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free