Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 217
ningen draga djupa andliga lärdomar
förutsätter ett utpräglat andligt sinne.
För den människa, som äger ett sådant,
skola alla stora och små detaljer i
tillvaron leda tanklen till andliga och
eviga verkligheter. Denna psalms
byggnad är synnerligen skön men även
enkel. Den framställer Gud under två
bilder.
Först Gud såsom herde, som
omsorgsfullt leder och vårdar sin hjord.
Psalmisten hade kommit till ett
personligt och medvetet gudsförhållande.
Såsom fullkomligt beroende av Gud stå
vi alla i ett visst förhållande till
honom och kunna ej leva utan Gud.
Gud är i den föda vi förtära, i det
vatten vi dricka, i den luft vi andas, i
solstrålen, som faller i vår väg, och i
daggdroppen, som uppfriskar vår jord.
Men det är dock ej alla människor^
som kommit till ett personligt och
medvetet gudsförhållande. Vårt
förhållande till Gud får sin rätta betydelse
först, då det blir personligt,
medvetet, så att vi med sångaren k!unna
säga: »Herren är min Herde.»
Gud giver sitt folk vila och ro.
Många hålla före, att Guds folks tillstäld
på jorden är något av det olyckligaste.
Det finnes visserligen öknar att
genomvandra, torra tider att genomleva,
men det finnes ock’så gröna ängar och
porlande, friska källor vid den
kristnes väg. De ljusa stunderna äro helt
visst flera ån de mörka, och i de
flesta människors liv äro regndagarna ett
fåtal mot solskensdagarna. Det vore
lyckligt, om vi finge våra ögon
öppnade för detta förhållande. Det kommer
nog en och annan mörkl stund, det
händer, att stenarna bränna under
ökenvandrarens såriga fot, under det att
solstrålarna falla som giftiga pilar över
vägen, men det är endast tillfälligheter;
vår huvudsakliga erfarenhet uttryckes
bäst med orden: »Han låter mig
vila på gröna ängar, hän för
mig till vatten, där jag finner
r o.»
Från vilostunderna vill Gud leda oss
fram på sin väg. Guds väg är
fjällandets och pliktens. Andliga välsignelser
och förmåner äro aldrig självändamål;
de äro avsedda att stärka oss för
vandring på tjänandets väg och sätta oss
i stånd att fylla vår kallelse i livet. Vi
må därför ej nära en sjuklig längtan
efter de friska vattnen; vilan får ej
bli beständig. När vi vilat ut och stärkt
själen, måste vi fortsätta framåt på
hans väg för att uträtta hans vilja.
Denna andra delen framställer Gud
som en värd, som frikostigt
undfägnar sin gäst vid sitt bord. De bilder,
psalmisten här framhåller, äro utmärkt
talande. Den österländske värden
plägade hedra sin gäst genom att utgjuta
frisk, välluktande smörjelse över hans
huvud. Gud hedrar de sina. Såsom
fadern fordom i festligt samkväm med
stora hedersbetygelser mottog sonen;,
så mottager alltid Gud dem, som
vända sig till honom. Vilken härlig tanke!
Gud den evige och allsmäktige,
tider-ftas och evigheternas konung, inför
vilkens ansikte strålande keruber sänka
dubbla vingepar — han bereder
människornas barn hedersplats vid sitt
bord, övergjuter deras huvud med
olja och sätter glädjebägaren i deras
hand.
En festmåltid i larmande fienders
å-syn väcker tanken på å ena sidan
tillfredsställelse och trygghet, å den
andra främlingskap. Så har Gud dukat
sitt rika nådesbord för hungrande och
längtande själar. Visst kan fiendernas
åsyn och närhet vara oroande ibland’,
men Guds närhet är den säkraste
borgen för Guds folks trygghet, ty den
som sitter under den Högstes beskärm
och vilar under den allsmäktiges
skugga, han säger: »I Herren har jag min
tillflykt och min borg, min Gud, på
vilken jag förtröstar.» Fiendernas
ständiga närhet må dock vara en
uppfordran till oss att fortsätta framåt
genom tidens ökenland, som visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
