Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
T. RONS SEGRAR.
Kamrater och vittnen, som besökt platsen,
mottagen med detta vännernas i Grönberg
hjärtliga hälsnjng!
Evangl. W a 1 f r. Karlsson.
De yngres avdelning.
Huru Harry fick sin bön besvarad.
(Forts.)
När Harry vaknade på morgonen, var
hans första tanke åter hos hans förlorade
syster, men vid dagsljuset syntes honom
saken icke fullt så svår som under
nattens stillhet och mörker, såsom det ju
ö-ver huvud plägar vara. Likväl förblev han
mera allvarlig och stillsam än eljest, och
hans mörka ögon riktade sig ofta
frågande på hans moder, så att denna blev helt
bekymrad tör sin eljest så glade gosse.
Det var dock omöjligt för det trogna
modersögat att utforska vad det var, som
så förändrade hennes älskling, leke
heller kunde hon gissa, att Harry, i fullt
förlitande på den hemliga verkan av hans
dagliga bön, tittade i varje hörn, bakom
varje träd och buske, i den bestämda
förhoppningen att finna sin kära förlorade
Mary. Att hon efter så lång tid icke skulle
kunnat återfinnas vid liv på en sådan plats,
det var han ännu för späd för att räkna
ut.
Några veckor hade redan förflutit, då
Harry en vacker morgon i nytvättad
sommardräkt befann sig .på väg till skolan.
Hans tankar hade som vanligt varit
upptagna med hans förlorade lilla syster, då
han från en närliggande gata fick höra de
gälla tonerna från en klocka, i vilken
Stadsutroparen ringde, var gång han hade
något att ropa ut i gatorna. Med pojkaktig
nyfikenhet gjorde Harry en omväg för att
få veta, vad som vore förlorat eller
upphittat. Och — vad skulle han nu få
höra! Till sin gränslösa häpnad ropade
mannen föiljande ord: »Upphfttad: en
liten flicka, ungefär tre år gammal; har blå
ögon och. långa, blonda lodkar, ka,n inte
göra reda för sig; klädd i — — —»
Längre hörde icke Harry på. Han
störtade löst på utroparen och ropade i
andlös iver: »Hon tillhör mig! Alldeles visst,
hon tillhör mig! Ack, snälle man, var har
ni hittat flickan? Det är ju min lilla syster
Mary, som jag har förlorat.»
»Nej, min gosse, dar tar du fel»,
svarade utroparen skrattande, »jag kan slå
vad med dig om hur mycket som helst,
att detta barn tillhör ett annat stånd än
ditt.»
»Joho, alldeles säkert! Det är min lilla
syster. Ah, säg mig, var ni hittade
henne! Ack, vad jag är glad!»
»Stopp, stopp, min lille man! Du tar
verkligen fel», sade utroparen och
försökte vänligt att lugna Harry, »en sådan där
liten trasunge är inte lik dig. Detta
stackars barn med sina söndriga, smutsiga
kläder kan inte vara din syster.a
»Men det ar hon likväl», påstod Harry,
»hon har varit förlorad så länge, så det
kan ingen undra på, om hon har fått sina
kläder sönderrivna och smutsiga; men det
gör alis ingenting. Var snäll och för mig
fort till henne!»
»Nog kan du få se henne, och, det
genast, unge herre, hon är här i närheten,
i mitt ämbetsrum, men jag försäkrar dig
ännu en gång, att du misstager dig.»
Ankomna till poliskontoret, gick
utroparen in och tog med sig ut en mycket
trevlig men mycket smutsig flicka, som
han satte ned framför Harry.
»Seså, titta nu på henne; jag tänker du
ger mig strax rätt.»
Men Harry ville icke låta taga sig ur
sin villfarelse; han bara blickade in i
barnets blå ögon och såg hennes blonda
lockar och utropade:
»O, du hjärtans lilla, du är ju min
lilla syster; är du inte?»
»So», svarade det främmande barnet,
vunnet genom Harrys vänliga ord. »So, de
e ja», och förtroendefullt sträckte hon sina
små armar emot honom.
»Ser ni där», utropade gossen hänryckt,
: »var det inte det jag sade?» Sedan vände
han sig smekande till den lilla:
Säg, lilla älskling, vad heter du?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
