Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 T. RONS
De yngres avdelning.
Huru Harry fick sin bön besvarad.
(Forts, och slut.)
Ännu dröjde fru IWentworth, men då
hennes blick föll på det oskyldiga barnet, som
stod där och såg så förtroendefullt på
Harry, under det hon läste den stumma,
innerliga bönen i hennes ögon, då smälte
hennes hjärta, och hon gav utroparen
anvisning att för tillfället lämna den lilla
kvar hos dem, i synnerhet som det nu
också syntes vara hennes sons enträgna
önskan. Helt säkert skulle barnet snart bli
efterfrågat.
»Och nu, Harry, ledsaga mannen ut i
köket och ställ om lite frukost åt honom.»
Ehuru den gode gossen ogärna skilde
sig från Mannie, lydde han dock
ögonblickligen, och om’ utroparens aptit hållit
jämna steg med Harrys tacksamhet, hade han
väl kunnat fördärva sin måge, så
överhopade Harry honom med alla möjliga
godsaker. Sedan tog han avsked av honom och
ilade :Mb;aka till sin moder och den lilia.
Sin moder gav han ett varmt famntag till
tack för att hon lät barnet stanna kvar.
Fru Wentworth gick med båda barnen
in i barnkammaren, och medan hon sökte
upp några klädespersedlar åt Mannie, fick
Susanna tvätta och kamma henne. Hur
älsklig och rar kom hon icke sedan att se
ut!
Som bekant ha barn den lyckliga gåvan
att märkvärdigt raskt finna sig i allt; och
då nu Mannie i vit dräkt lät bröd och
mjölk sig väl smaka, blev hon så
förtrolig och kärleksfull även mot fru
Wentworth, att hon förnam en vemodig
glädje över henne. Sedan lades den lilla i
säng, och medan hon genast försjönk i
en djup slummer, satte Harry sig som
en liten turk med korslagda ben
bredvid henne och bevakade sitt segerbyte med
stor tillfredsställelse.
»Mamma», frågade han om en stund helt
sakta och, kysste den lilla slumrerskan, Ȋr
hon inte väldigt vacker?»
SEGRAR.
Mannie, väckt genom den sakta
beröringen, slog upp sina sömniga ögon ett tag,
sträckte sina små armar emot honom och
viskade: »Salle Hajji, ja hålle så mytte
av dej», varpå hon åter lugnt insomnade.
»Och nu, kära barn», bad modern och
satte sig bredvid bädden, »nu får du
berätta mig, hur du kunde komma på den
idéen, att detta kunde vara din lilla
syster.»
»Därför att du sade, mamma, att jag
hade förlorat vår kära Mary; minns du
inte det?»
»Men, min gosse, nog har jag väl sagt
dig, att din syster är död?»
»Nej, kära mamma, du sade bara, att
jag hade förlorat henne, och, däröver blev
jag så förskräckt, att jag knappt kunde
sova oin natten, jag låg jämt och tänkte
på att du omöjligt kunde hålla av mig,
då jag burit mig så illa åt. Så till slut,
när det led långt utåt natten, kom jag
att tänka på att den käre Guden ändå är
så god; och då bad jag till honom, att
han skulle låta mig återfinna Mary. Och
när jag i dag på vägen till skolan fick
höra, att en liten flicka blivit funnenv då
kunde jag inte tänka annat än att det
var .hon. Och jag blev så glad.»
»Stackars min Harry! Hur mycket har
inte du fått lida! Men varför frågade du
mig inte? Jag hade ju genast klarat upp
missförståndet.»
»Nej, mamma, det vågade jag inte; då
hade du strax kommit att gråta igen och
kunde kanske fått din feber tillbaka.»
Fru Wentworth slöt kärleksfullt sin
tappre gosse till sitt hjärta och frågade åter:
»Men kan du verkligen inte alis komma
ihåg din lilla syster?»
»Nej, mamma, inte en smul!»
»Då kommer det sig väl därav, att du
själv hade skarlakansfeber på samma gång
och. att du låg sjuk hos dina
morföräldrar, till vilka jag skickade djg med en
sköterska. När du sedan blev frisk igen,
då blev jag sjuk. Du fick stanna kvar, där
du var, och så var du skild från mig
närapå ett helt år. Vad som låg däremellan,
har du följaktligen glömt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
