Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 345
gen för att hälsa på mödrarna, som ännu
ej voro friska nog att komma med på
bröllopet, samt för att med sång och bön
inviga det lilla nya hemmet, det första
kristna i dessa ännu så mörka orter.
Måtte så Herren få göra de båda till
en välsignelse för varandra och till ett ljus
för de många hedningarna, bland vilka
Manyongo redan ett år har varit vår
medarbetare.
Emangweni den 14 sept. 1920.
Ester Monson.
Hartley Rd., Overport, Durban, S. Africa,
den 5 oktober 1920.
»Se, jag bådar eder stor glädje, som skall
vedarfaras alla folk».
»I den staden vart stor glädje.»
Den 23 september hade det äntligen
öppnats väg för mig att besöka en ny utstation,
omkring 17 mil inåt landet från Umkomaas
järnvägsstation. Evangelisten Amos
Mapu-rnulo, som blev döpt för flera år sedan
av missionär H. Nilson och som nu i flera
år verkat för Jesus i sitt hem, mötte mig
vid stationen. Han hade gjort sitt yttersta
för att få en häst åt mig att rida på och
hade, som han trodde, till sist lyckats att
få en — men då jag såg, hur mager den
var, så kunde jag ej sätta mig upp på den,
ty den såg ut att kunna falla omkull. Därtill
skulle ägaren ha 15 shilling (= kr. 13: 50)
om dagen, så jag valde att gå. Men då jag
sedermera fann, huru långt det var dit,
och de hundratals små och stora backarna
upp och ned, då önskade jag nog, att jag
hade tagit hästkraken.
På vägen gingo vi igenom många kraaler,
och i en av dem stannade vi och bådo om
vatten, och då vi sågo många kor i
»isibayan», frågade vi efter sur mjölk, så
att vi fingo både mjölk och vatten. En
ståtlig »zuluklädd» kraalherre kom ut och
naturligtvis ville veta, varifrån vi kommo
och vart vi gingo. Amos svarade honom
kort, att jag kom från Durban och att jag
bar omkring evangelium. Vi bådo om att
få ha möte, och kraalherren med sin
kraftiga, respektingivande stämma — en
respekt, som numera är sällsynt i de moderna
zuluhemmen — sammankallade sitt folk, så
att vi på några minuter hade omkring tjugu
själar samlade. Kraalherren tog plats på en
skottkärra, som stod där på gården, och vi
på en slipsten — och där under Guds öppna
himmel förkunnade vi om Guds och vår
Herres Jesu storhet och kärlek. Det
förnams en mottaglig ande bland åhörarna. På
förfrågan fingo vi veta, att alla i kraalen
voro hedningar, men av det samtal’, vi efteråt
hade med några av dem, framgick, att de
hört ryktet om evangelium. Evangelisten
Amos passade på tillfället att be
kraalherren om att få komma dit och ha möten,
och därtill gav han det svaret: »Vad kan
jag säga däremot, då Gud vill det?»
Sedan fortsatte vi vår vandring. Knäna
begynte svikta, svetten droppade från
pannan, solen och den varma vinden hjälptes åt
att bränna. Jag kunde ej annat än jämföra,
hur tungt det är att vandra här nere i det
tryckande kustklimatet emot höglandet.
ven Amos blev .uttröttad. Han kunde ej
orka längre, sade han, han skulle ta sig
ett bad i en flod för att liva upp sig. Jag
tänkte: hur skall det tillgå, då folk
oupphörligt går förbi? Men det är underligt, huru
naturfolken lärt sig att ta sig fram. Just
som han hade kommit i badet, hörde han
folk komma, men han var ej rådlös. Han
ropade, så att det genljöd i bergen: »Sitt
ned och vänta! Jag badar». När han
badat, ropade han igen: »Nu kan ni
komma». När de gingo förbi, tackade han
dem för att de varit snälla att vänta.
Då vi närmade oss målet, gingo vi förbi
en av de troendes hem, vars invånare hade
varit på utkik efter oss. De hade kokat te,
vilket de buro ned oss till möte vid den
lilla floden. Det var längesedan jag haft
en så god kopp te. Mannen var sjuklig;,
så att han kom sakta nedför backen; men
hans hustru, Lydia, hon kom med full fart
ned. Deras glädje över min ankomst var
rörande. Hon tog nu min kappsäck på
huvudet, for i väg framför oss mot Amos’ hem
och ropade alarm av alla sina krafter, så det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
