Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
345.
i bibeln säger sig vara, så måste man
helt överlämna sig åt honom, och det
är också väl värt omaket.»
»Men jag har icke mod», svarade
han och skakade i hela kroppen.
Den ena dagen gick efter den
andra, och jag såg, huru ofta han kände
Guds kallelse; men han kunde icke
komma till en avgörelse.
»Det fattas mig mod», sade han
beständigt, »man kommer att göra narr
av mig och håna mig.»
Till sist upphörde Guds kallelse.
Han kom icke igen, utan vände
tillbaka till sina gamla kamrater.
Ett halvt års tid senare lät han
kalla mig till sig. Han var då mycket
sjuk. Han låg i stor ångest i sin
säng och trodde, att han skulle nödgas
dö utan att ha fått förlåtelse. Jag
försäkrade honom, att Gud ville vara
honom nådig.
På detta sätt förflöto ungefär fjorton
dagar, därefter blev han bättre, men
han hade icke tagit emot Jesus som
sin frälsare. Jag återsåg honom, då
han, såsom det syntes, höll på att
repa sig, och då sade han till mig:
»Jag har inte mod att bli en
kristen här, men nästa vår skall jag lämna
denna trakt, och då skall jag
överlämna mig till Jesus.»
»Hur kan ni tala så? Vad vet ni.
om ni nästa år ännu är på denna jord?
Är ni viss på det?»
»Å, jag har aldrig någonsin känt
mig så frisk som nu. Jag har
kommit över krisen i sjukdomen, och
mina krafter tilltaga dag för dag. Jag
har begynt leva upp igen.»
Jag sökte tränga inpå honom med
böner, men han log åt mig och sade:
»Så, så, låt det nu vara bra. Det
tjänar ingenting till att tala med mig
nu. Om jag går förlorad, så är det
min egen skull.»
Jag lämnade honom då, men en
veckas tid därefter skrev hans hustru
ett par ord till mig, vilka föranledde
mig att skyndsamt besöka honom.
Vad hade nu inträffat?
Han låg för döden, och läkaren
hade sagt, att det fanns intet hopp om
hans vederfående.
»Önskar han se mig?»
»Nej.»
»Hur är han till mods? Vad säger
han?»
»När han i det hela taget säger
något, är det bara detta ena: ’Jag
är förtappad, fördömd’.»
Då jag kom in i rummet, vände han >
sig om mot väggen.
»Hur har ni det, käre vän?»
Intet svar.
»Har ni in[te alis något att säga
mig?»
Han riktade sin döende blick på
mig och sade:
»Mitt hjärta är hårt som sten. Jag
är fördömd!»
»Säg icke det, käre vän; ännu finns
hopp för er.»
»Kristus har länge kallat på mig.
Jag har inte velat veta av honom,
och nu är det förbi. Jag är
förtap-pad. Jag ställer min hustru och
mina barn under ert beskydd, bed för
dem; för mig tjänar det ingenting till
att bedja.»
Jag försökte bedja, men himmelen
var som stängd. Bönen steg icke upp.
Så tog jag hans hand och sade
honom farväl. Jag kände, att det var
ett avsked för evigheten.
Den stackars mannen levde ännu
till aftonen. Hans död var
förskräcklig. De enda ord, han sade, voro
dessa:
»Skördetiden är förbi, sommaren är
till ända, och ingen frälsning har
kommit oss till del.»
Då solen gick ned, kom döden för
att hämta honom. Då han var färdig
att draga sin sista suck, såg hans
hustru, att han ännu rörde läpparna och
försökte säga något. Hon böjde sig
ned över honom och hörde honom
mumla:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
