Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’360
TRONS SEGRAR.
Det är aldrig för sent.
(Översättning från tyskan).
En gammal skröplig och förtorkad
man med vidriga drag, Cassutonegern
Libe, satt en dag framför sin hydda.
Då kom ett kristet liktåg förbi, och
Libe visste, att det var hans egen
dotter, som fördes till graven. Hon
hade haft en kristen make, som önskade
det så. Nu uppväcktes i den gamle
hedningen tillsammans med smärtan
och förtrytelsen även styrkan. Han
grep efter sitt vapen för att döda den
förbipasserande missionären, men
sönerna sprungo emellan och höllo fast
den gamle. Då Libe såg, att intet
var att göra, öste han en skur av
skymford över allt, som var kristet.
leke långt därefter kom bud till
missionären, som sade: »Libe hälsar och
ber, att ni måtte komma till honom.»
Ett leende av tvivel gled över
missionärens ansikte. »Jo, alldeles
säkert», utropade den kristne, som
förde budskapet. »I går sände han bud
till mig, och då jag kom, sade han:
Tsiu, fall på knä och bed Gud, att
han förbarmar sig över mig, den
störste bland syndare. Denne Gud, som
jag så länge förhånat och förnekat,
har låtit mig känna sin makt i mitt
hjärta. Så länge jag kunde gå,
brydde jag mig icke om honom, nu när
jag är blind och svag, hur skall jag
då kunna se honom ?» — Missionären
hörde Tsius berättelse djupt rörd och
gick till den gamle mannen och blev
snart en kärkommen gäst i hans
hydda. Han undervisade honom — och
efter ett års förlopp förde hans söner
honom till dopet, den 80-årige gamle
mannen.
En stor människoskara hade
samlats, då dopet ägde rum. Denna
förrättning var gripande. Då Libe
avlade sin trosbekännelse, sade han:
»Han hade förbarmande med mig, då
jag ännu hatade honom, och gav Je-
sus, Guds son, i döden för att frälsa
mig.» Och sedan bad han: »O, min
Frälsare, jag har ingen kraft längre,,
tag mig till dig och låt döden icjke få
mer av mig än mitt gamla omhölje.»-
Libe skulle nu säga: »Jag avsäger
mig» o. s. v. Som han icke kunde
det utantill, förestavade missionären
honom: »Jag avsäger mig världen
och dess ondska.» — »Nej», utropade
Libe, »jag avsäger, mig den icke nu,
det har jag redan gjort för länge
sedan.» — »Jag avsäger mig djävulen och
allt vad som till honom hör», fortsatte
missionären. »Djävulen», utropade
den gamle mannen, »vad har jag med
honom att göra? Skall han draga
mig med sig i fördärvet? Jag
överlämnar avgrunden åt honom — där
endast må han regera.» — »Jag
avsäger mig köttet och ali dess lusta»,
fortsatte missionären, men Libe fann
än en gång sitt eget svar: »Hava vi
icke alla i Jesus vår förnöjelse?»
Så blev Libe döpt, och sällan var en
rjydöpt så lycklig som han. Söndagen
efter dopet läste hans sonson bibeln
för honom och frågade honom: »Vet
du, att det är Herrens dag?» — »Jag
vet det», svarade Libe. Jag är hos
min Gud.» Sedan bad han, att
sonsonen skulle lägga filten över honom,
ty han kände sig trött och ville sova.
Stilla lade han sig ned — och när
några timmar därefter sonsonen kom
tillbaka för att se om honom, märkte han,
att den käre gamle farfadern hade
ingått i sin Herres glädje, den Herre,
vars efterföljare han sitt sista
levnadsår hade varit.
(Sydposten.) I. Z.
Den hemliga orsaken till att Gud
mången gång välsignar den
obetydlige mer än andra är oftast
böneumgänget med Herren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
