Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
»men nu gör jag det ändå», och därpå
satte hon sig ned och drog av sig sina
skor och strumpor, och så sprang hon i
väg med sin väninna.
Nil skulle det då bli riktigt roligt. Men
hur det var, kunde hon likväl inte känna sig
riktigt glad; hon plågades av en viss oro,
och hjärtat bultade häftigt. Detta skulle
likväl inte hennes väninna få reda på, och
så skrattade hon nog så förnöjd, under det
de sprungo ned till stranden, där de sedan
plaskade omkring i det grunda vattnet. Länge
dröjde det emellertid inte, innan det ljöd
ett skrik, och Vera gick i land med en
blödande fot. Stora tårar tillrade utför hennes
kinder, medan hon satte sig ned och band
sin näsduk om foten.
»Du borde ha lytt din mamma», sade Ida,
som stod och såg deltagande på.
Vera svarade ej, men nog önskade hon i
sitt hjärta, att hon hade varit lydig mot sin
snälla mamma. Mamma visste ju i alla fal!
alltid, vad som var bäst för hennes lilla
flicka.
Det blev en beklämmande vandring mot
hemmet. Och Vera sökte ej sin moders
bistånd, säsom hon annars skulle ha gjort;
hon kände sig så skamsen och önskade
helst att hennes mamma ej skulle få reda
på hur olydig hon hade varit, och därför
försökte hon att själv draga på sig strumpor
och skor. Hon kunde dock inte få skon
på den sårade foten, och då modern strax
efter kom ut, förstod hon genast, vad som
hänt. Hon sade likväl inte mycket med
anledning därav, enär hon förstod, att hennes
lilla flicka redan hade fått en läxa, som
inte så snart skulle glömmas.
Månne det ej var Gud, som styrde det
så, att det gick Vera precis så, som
hennes moder hade förutsagt, att det skulle gå,
om hon inte lydde sin mamma? Se, Gud
älskar er alla, kära barn. Och han önskar att
se er lydiga mot edra föräldrar, som han
satt till att vaka över eder. Och skulle ni
än kunna dölja eder orätta handlingar för
edra föräldrar, så kunna ni dock aldrig
dölja dem för Gud. Kom ihåg det!
SEGRAR. 381.
En fond för ålderstigna
och utarbetade
missionärer.
Varje missionssällskap måste räkna
med det sakförhållandet, att dess
arbetare icke alltid kunna vara unga
och utföra samma arbete eller uthärda
samma strapatser som i ungdomens
och den obrutna kraftens dagar, ja,
det kommer för missionsarbetaren en
tid, då han är uppsliten och oduglig
eller nedbruten till sin hälsa; och det
senare kan ibland inträffa helt tidigt,
då förhållandena på missionsfältet äro
särskilt prövande och de fysiska
förutsättningarna ej tillräckligt stora.
Vad är nu att göra med dessa kära
arbetare, som nedlagt sin bästa tid
och kraft i missionens tjänst och ej’
orka mera? Kasta bort dem som ett
gammalt skräp, ett utslitet och
odugligt verktyg? Ve det
missionssällskap, som så behandlar sina trogna
arbetare! Över detta vilar Guds
misshag. Ett faktum är dock, att få
av missionsvännerna ha en öppen blick
för detta sakförhållande. Det är ju
för övrigt så naturligt, att om man
skall offra av sina medel till missionen,
så vill man, att de skola bringa
omedelbart resultat. De unga och
kraftiga missionärerna, som kunna
uträtta mycket, dem vilja alla understödja.
Och visst böra de understödjas! Men
vem skall ta hand om dem, när de
blivit utslitna? — »Det skall
missionssällskapet.» — Ja visst! Men vilka
utgöra missionssällskapet? Jo, alla
de kära vänner, som understödja
missionen med förböner och offer.
Och om icke de ha någon tanke på
de gamla och utslitna — var skall då
medel komma ifrån?
Helgelseförbundets missionärer ha
ingen pensionskassa. Inte heller
evangelisterna eller dess övriga arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
