Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 15 Januari 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
TRONS SEGRAR
stannade de i egenrättfärdighet, i
lagträldom och skrymteri. Där frå-
gan åter tränger igenom, så att man
känner: »Jag kan icke leva, om jag
icke får svar», där verkar den icke liv
först utan DÖD.
Den man, som talar genom Gala-
terbrevet, hade gjort frågan till en
livsfråga. Och just därför var det,
som han dog i den mening, han ta-
lar om. »Jag har dött genom lagen»,
det är hans bekännelse, .»jag är död.»
Hr ii grep sig på fullt allvar an med
at! söka bliva rättfärdig. Det må-
st gå. »Du skall icke begära» — det
h~de han läst. Då skulle han också
fullgöra det, ty Guds ord var givet
till att hålla och göra. Men härvid
törtog han sig så att säga. Härvid
bröts han. Det var då, som det brast
något inom honom, som aldrig läktes,
så länge han levde.
Jag såg en gång en man, som, då
en tung börda skulle lyftas upp av
andra, stod bredvid och tyckte, att icke
tillräcklig kraft sattes in, och så sköt
han undan dem, som skulle lyfta, och
tog själv ett väldigt tag. Men då var
det något som brast inom honom,
så att han sjönk samman, och så mås-
te han av andra bäras bort, han, som
skulle bära så mycket själv!
På samma sätt gick det med Paulus.
Han grep sig an med att göra Guds
vilja. Men härvid var det något inom
honom, som brast, som sedan aldrig
läktes i hela hans liv, och det var
HANS EGEN KRAFT. Den var och
blev bruten. Han, den sedligt starke,
livskraftige mannen, som förut hade
bekänt: »Jag levde fordom utan lag»,
han var bruten, och hans bekännelse
blev denna: »Jag är död.» Så går det,
när frågan tränger igenom och man
sätter in sin kraft till dess lösning,
icke blott så, att man får klarhet för
tanken, utan så, att man söker leva
och arbeta sig fram till rättfärdighet.
Fr. Hammarsten.
Sänd arbetare till
Guds skörd!
Den maningen står ännu kvar.
»Bedjen skördens Herre, att Han ut-
sänder arbetare till sin skörd!» Mäs-
taren sände ut de tolv, och Han sände
ut de sjuttio, och de fingo känna stor
glädje i tjänandet. Det ljuvliga och
glada budskapet innebar frälsning
från både synd och sjukdom. De skulle
börja i Jerusalem. »Gå till de förlo-
rade fåren av Israels hus», hade Jesus
sagt.
Det ligger något hopplöst i orden:
»de förlorade». Vi behöva väckas på
den punkten, väckas till att känna, så-
som Jesus, de förlorades nöd. »Älska
såsom Jesus, ömma såsom han! Je-
sus till sitt redskap dig begagna kan.»
»Gå icke bort på hedningarnas
väg.» De finnas, som började i an-
den men lyktade i köttet. Vika vi
av in på denna världens väg, äro vi
icke mer användbara till att föra le-
vande vattenströmmar till andra. Vi
måste stå i förbindelse med Gud, om
vi skola kunna hjälpa andra; vi måste
känna vårt beroende av Honom. »Tätt
vid korset, Jesus kär, Ställ dess bild
framför mig; Och att i dess skugga
gå Ständigt villig gör mig.»
Jag läste nyligen i en tidning om
en konstnär, som med en av sina dyr-
bara landskapsbilder som bakgrund
hade målat sitt självporträtt. Detta
fångade alltså i första rummet åskå-
darens uppmärksamhet. Må icke vi,
Herrens vittnen, med vårt självporträtt
skymma bort den Korsfästes bild och
ej heller skymma bort den himmelska
staden. »I haven fått för intet; gi-
ven för intet.» Här få vi alla vara
med och taga del i arbetet samt
vittna för andra om den frälsning vi
själva fått uppleva och erfara. Huru
njugga vi äro att dela med oss av
vårt andliga goda, och det fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
