Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
TRONS SEGRAR
skrifter, vi hade med oss, samt alla andra
reseffekter. En mängd frågor fingo vi också
att besvara, såsom varifrån vi kommo, vart
vi skulle o. s. v.
Sedan vi personligen hade visat oss för
doktorn och två andra herrar, som gran-
skade våra pass, fingo vi gå i land. Där
blevo vi ytterligare tillfrågade, om vi ha-
de några kameror med. Eftersom ingen av
ressällskapet hade vågat att taga någon
med, fingo vi till sist frihet att gå, vart
vi ville.
Det är mycket av intresse att se i Ja-
pan: det rörliga livet på gatorna, affärerna,
folket. Ja, även de små barnen voro ute,
fastän det var så tidigt på morgonen. Men
de hade det så varmt och gott, där de
sutto på sina mammors ryggar i sina påsar
med endast det lilla huvudet nyfiket stic-
kande fram.
I Tokio besökte vi, som det sades, Ja-
pans största buddatempel. Det var en smärt-
sam syn, vad man där fick skåda. Under
den korta stund, vi stannade där, var det
hundratals män, kvinnor och barn, som korn-
mo in, kastade sina pengar framför gu-
darna, klappade sina händer, böjde sig ned
och tillbådo. Ack, vad det sved i hjärtat
vid tanken på att de inte i stället kunde
gå till den som kan giva utan penningar
och för intet, giva, vad inte Budda för-
mår. Måtte de snart få veta vägen till Je-
sus, den ende, som kan hjälpa! —
I Kobe måste jag byta båt. Den som
jag varit på gick direkt till Shanghai, och
jag ville resa direkt till norra Kina. Det
var en mindre båt, och Gula havet var
rätt så oroligt. En natt stormade det väl-
deligen. Det var svårt att hålla sig kvar
i bädden. Dock inte som år 1927, när jag
for samma väg. Då måste båten vända
tillbaka 50 mil och kasta ankare utanför
några klippor vid Korea.
Det går igenom. Dagen efter var det sol-
sken och vackert väder. Båten kunde inte
fara ända till Tientsin, på grund av det
låga vattnet, utan stannade i Tangku, en
timmes järnvägsresa därifrån. Det var i
skymningen första skymten av Kina syn-
tes. Grått och kalt såg det ut, men jag
var tacksam mot Gud, att jag var så nära.
Det skulle bli mitt land nu, landet, dit Her-
ren kallat mig redan i mina barnaår. Det
var endast en timme, innan tåget skulle-
avgå, så det gällde att få ressakerna över
från båten till stationen och få pengar
växlade till kinesiskt mynt. Kineserna voro
sig lika. Vilket stoj och larm! Man blev
omringad av så många, som ville hjälpa
till, så det var svårt att reda sig. Äntligen
var allt över, och då syntes redan tåget
komma. Jag hade inte hunnit med att sän-
da något telegram till Kina Inland-Missio-
nens hem i Tientsin, och därför var ingen
nere och mötte. Men jag kom ändå lyck-
ligt och väl dit, och rum fanns där med.
Jag var så glad över att vara så nära re-
sans mål och tacksam mot Gud, som be-
varat hela den långa vägen. Jag fick veta,,
att Hjärtströms avrest från denna stad sam-
ma dag och rest till vårt fält. Jag stan-
nade några dar i Tientsin, och sedan åter-
stod järnvägsresan till Tatung. Den är inte
så lång, inte fullt ett dygn, omkring tre
timmars väntan i Peiping inberäknat. Det
var tidigt på morgonen tåget kom in till
stationen. Till och med före den utsatta
tiden. I mörkret kunde jag se broder Abra-
hamson, som redan var där för att möta,
och strax därefter kom Nanny Fredrikson.
Det var kallt också, men snart stannade
rickshamannen utanför Västra missionssta-
tionen. Värmen var skön, och kaffet sma-
kade gott.
Julförberedelserna hade redan börjat. Ni
skulle sett de påsar med godsaker, som
gjorts i ordning. Flere hundra barn ha nog
i flera dar gått i spänning och väntan på
dagen för deras fest. I går, annandag jul,
randades den stora dagen. Ingen ville kom-
ma sent, nej, ett par tre timmar i förväg
voro de flesta. Det var en stor skara sam-
lad. De sjöngo och svarade på frågor, som
gåvos dem av lärarna, så det ekade i ka-
pellet. Efteråt fingo de, som hade besökt
söndagsskolan, var sin påse. De övriga
fingo också litet med av det goda, så
långt förrådet räckte.
»Hur är det med den svenska skolan?»
torde någon av er fråga. Ja, ännu ha vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
