Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
175
Hela hans person, hans sång, musik och
tal rörde sig om denna sak: Det är här-
ligt att leva i gemenskap med Jesus.
Han uppmanade inte så mycket .männi-
skorna att söka Gud, han talade mera om
hur härligt det var att leva i gemenskap
med Honom. Men många gingo hem med
ett styng i sina hjärtan, och en del vände
om och frågade: »Vad skall jag göra för
att bh frälst?» Och svaret blev: »Tro på
Jesus, bed och ’lev i gemenskap med Ho-
nom!» Huru många, som genom Sven Jo-
hansson kommo i gemenskap med Gud, vet
ingen människa, men en gång skall det bli-
va uppenbarat. Han var varken botpre-
dikant, form- eller samfundsmänniska, han
var bara en enkel Herrens sångare och
spelman, som drog fram i bygderna och
vittnade om Jesus och om hur härligt livet
är att leva i gemenskap med Frälsaren.
»Han är ju förryckt; det vore’väl bättre,
att han vore hemma och skötte gården än
att hålla pä och fara så där», sade de själv-
medvetna Vadsbobö-nderna, som inte kände
någon syndabörda trycka och därför inte
heller hade något frälsningsbehov. Men tor-
pare och småbönder i Tivedens och Kol-
mårdens bygder och frakterna däromkring
tänkte annorlunda. De tyckte, att Sven Jo-
hansson gjorde ett stort offer, som för-
sakade det lugna livet på sin fädernegård
och i stället gick omkring i deras enkla
hem och spelade och sjöng ocli talade för
dem. De samlades omkring honom och lyss-
nade med glädje till hans förkunnelse. Ja,
några följde med honom och visade vä-
gen och rekommenderade honom till vän-
ner och bekanta i andra bygder.
Själv levde han i de himmelska sfärerna
och hade varken blick för kvinnlig fägring
eller jordisk framgång. Han kände d^t som
en uppgift från Gud att verka som han
verkade, och han gjorde detta med glädje
och hänförelse. Sångerna kunde lian utan-
till, och som de flesta hade enkla melodier,
voro de lättsjungna och lättspelade och
slogo an på det enkla folket. De sjöngo
med, både gamla och unga, och sången om
Jesus jagade bort ondska och synd, för-
tvivlan och ofrid samt onödiga bekymmer
för det jordiska ur sinnena och öppnade
mångens hjärta för en levande tro på Je-
sus. De unga flickorna skrevo av de vack-
raste av sångerna och sjöngo dem för
varandra om vinterkvällarna. En och an-
nan ung man stod och vittnade vid mö-
tena och följde med S-ven någon dag eller
vecka ibland och hjälpte honom sjunga,
bedja och tala till människorna på stuge-
mötena. Några blevo senare evangelister,
predikanter och missionärer, då den evan-
geliske sångaren och spelmannen Sven i
Östergår’n hade slutat sin jordevandring.
Jag tror det var vintern 1919 jag träf-
fade honom- sista gången. Ha-11 kände sig
klen ibland även dä. Hans hjärta var inte
så starkt, och han kunde inte spara sig.
Han arbetade ihjäl sig. Han hade vunnit
ett visst rykte, och han kunde inte säga
nej, då vännerna i bygderna skrevo eller
sände bua att han skulle komma- till dem.
Han tyckte, att han vitle verka utan att
förtröttas den korta tid han hade igen
på vägen hem till himmelen. Länge tryckte
han min hand till avsked; jag anade ej
då, att det var sista gången.
Han var ju ännu i sin krafts dagar och
bara omkring trettioårig, men en sommar
ett par år efteråt, då jag återkom till hem-
bygden, fick jag höra, att vännen Sven- Jo-
hansson fått sluta sitt verk i Mästarens
tjänst. Hans varma, rika hjärta var ut-
arbetat och orkade inte klappa längre. Det
hade -ej fått vila, medan tid var. Han hade
in i det sista fortsatt att sjunga, spela och
tala för människorna om hur härligt det var
att leva i gemenskap med Jesus. Ung gick
han bort, men han hade utfört ett stort
livsverk genom att sjunga in sången om
Jesus i hjärtana bland slättens och sko-
garnas folk. Personligen betydde han -myc-
ket för mig, och jag vet mig aldrig ha
träffat någon m-er kristuslik ung man än
han-
Sven Johansson fick sin grav på norra
sidan av Fägre gamla kyrkogård. Någon
stor begravning fick han inte. Han-s vän-
ner voro övervägande enkelt folk och sprid-
da åt, och dödsbudet kom- överraskande för
de flesta. Hans närmaste vänner i hem-
bygden följde honom till graven och lyste
frid över den.
1 somras stod jag vid hans grav och
spanade förgäyes etter blommor och min-
nesvård. Människor, som föga uträttat i li-
vet, få ofta praktfulla minnesvårdar, men
han, som- hade arbetat så, fick ingen. Men
så tänkte jag: »Sven Johansson skaffade
sig själv en minnesvård i folkets hjärtan,
medan han levde. Han behöver ingen an-
nan minnesvård, ty sången om Jesus är
hans bästa minnesvård, och hans ande hör
evighetens rike till».
Jean Carlyie.
Ett gott vitsord»
Under en längre järnvägsresa kom
jag i sällskap med en dam från väst-
kusten. Vid kommo i samtal med
varandra. Därvid kom hon att fråga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
