Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAEL.
263
Näsja sjukstuga, fick bliva den Guds »vagn»,
på vilken han hämtades. Ett av hans sista
ord var: »Gud vare tack, som giver oss
segern genom vår Herre Jesus Kristus!»
Var är den Elisa, som är villig upptaga
manteln efter den hemreste gudstjänaren?
Jordfästningen ägde rum på norra Sol-
berga kyrkogård pingstafton och förrätta-
des av pastor Stenberg från Eksjö. Svär-
sonen, pastor Krantz från Flisby, talade å
familjens vägnar, församlingsföreståndaren
å församlingens. Böneringen i Smålands An-
neberg och H. F. representerades av un-
dert. m. fl. En mängd blommor fyllde gra-
ven. Mycket folk hade samlats — ett be-
vis på det förtroende han genom sin goda
umgängelse vunnit. Verser, författade av
Th. Svensson, upplästes. Pastor Vinsén
sjöng sången: »Uti den staden, pärlvifa
staden, Har jag ett hem, som Jesus berett».
Många stämde in.
Efter middag i det trevliga hemmet hölls
en åminnelsestund, då flera deltogo. Fastän
sorgen och saknaden var stor, förnams dock
hela dagen en ljuvlig andefläkt.
Frid över vår broders ljusa minne, över
fru Andersson och hela hemmet!
A. M—s—.
FRU ALBERTINA
BOHLIN.
In memoriam.
Käre redaktör! Du måste ha fördrag med
mig, om än jag kommer ofta och ibland
är lite långtrådig. Men då jag läste »Till
härlighetens värld» av »G-penna» och såg,
att vår kära syster fru Albertina Bohlin,
Torp, Gate, fått befordran till paradiset,
kände jag, att jag genom T. S. ville lägga
ned en liten minneskrans på vår kära sys-
ters kulle — ej för hennes skull, ty hon är
salig min krans förutan. Hon vilar sig från
sitt arbete, och hennes gärningar följa hen-
ne efter. Många skola välsigna henne i de
rättfärdigas hyddor. Jag minnes henne tyd-
ligt från den allra första tiden av min evan-
gelistverksamhet i Västergötland. Och när
vi, Johanson och jag, skulle gå till Zulu,
vem frågade oss, om vi hade något ordnat
med det nödvändiga — såsom ett par la-
kan, örngott, ett par handdukar m. m. —
om ej hom? Vi hade det naturligtvis inte,
hade ej heller tänkt, att det var nödvän-
digt; men vi fingo det snart. Sist jag var
hemma, nu för 15 år sedan, var hon den-
samma, lika varm i Gud, lika öm och hjärt-
lig. Som sagt, blomman är ej för henne —
det vore alltför litet, och Gud vill själv
löna sin tjänarinna — utan den är för de
kvarlevande, som fortsätta efter henne. Att
få följa i hennes fotspår — ty hon följde
Kristus — därtill åren I kallade. Det i-ir
det högsta arvet.
Ofta dväljes jag nuförtiden med mina tan-
kar i paradisets värld. Jag är och blir in-
gen främling där. Jag har så många där
nu. De gamla kära, trofasta, så väl kända
— de flesta äro där; och nu har du, sys-
ter, ingått i deras saliga vila. Jag längtar
dit, även jag, fastän jag ville hellre över-
klädas än avklädas. Ske Herrens vilja! Jag
vet, att vilketdera som kommer att ske,
är Jesu tillkommelse nära. Då mötas vi alla.
Jag vet, jag skall möta de kära.
I blodet de renades här.
Förlossade, frigjorda, skära,
Från nord, syd, öst, väst, de är’ där.
Frigjorda, frigjorda, frigjorda från tälthyd-
dans tvång.
Frigjorda — halleluja! Därhemma vi mö-
tas en gång.
Hans Nilson.
Heliga offer.
Under den gångna böne- och offerveckan
var jag i tillfälle mottaga två offer under
särdeles rörande omständigheter.
Det var två fattiga änkor, som kommo
med var sin femma. Jag vägrade taga emot
gåvorna, då jag visste, hur knappt det
var för givarne och vilken försakelse det
innebar för dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
