Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 15 Juli 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
SEGRAEL.
279
Han giver den trötte kraft.
Pastor Frank Mängs talade, ut-
gående från profeten Jesajas ord i
kap. 40:26—31. Det är ej i första
hand den lekamliga tröttheten, pro-
feten här talar om, sade talaren. Det
är den andliga tröttheten, och den är
så mycket farligare än den lekamliga
tröttheten. Den nyfrälsta själen är
vaken, bedjande och känslig för syn-
den. Men medan tiden går, tröttna
vi nu och då i vår vaksamhet, och vi
behöva bedja: »Väck, Jesus kär, din
skara som har slumrat ett stenkast
ifrån dig på Kidrons strand». Vi kun-
na förlora den inre glöden, vilket är
värre än både förlusten av muskel-
och nervkraft. Men Gud vare lov,
Herrens vittnen ha funnits, som ha-
va behållit sin glöd intill äldre da-
gar. Moody var en av dessa.
Om Jesu kärlek får bo i våra hjär-
tan, skall det lyckas även oss, att be-
hålla den första kärlekens glöd och
nitälskan. Modern, som förlorat sin
lille gosse, vilken gått vilse i skogen,
höll ut, då den uppbådade skaran
gav upp hoppet. Endast några få
höllo på, icke för att finna gossen
utan för att vara kvar hos den mor,
vars hjärta icke kunde upphöra att
leta efter det förlorade barnet. Mån-
ga sorgliga exempel på Herrens vän-
ner som tröttnat kunna nämnas. Ett
av de sorgligaste är missionseleven,
som tröttnade på vägen, övergav Her-
ren och slutade på teatern. Hur
kommer det till att avfällingar finnas?
Man sjöng ju en gång: »Synd och
värld, farväl för evigt, aldrig får du
mig igen.» Men världen och syn-
den fick dem åter. Människor trött-
na, men
Herren tröttnar icke.
Han som för skarorna fram i räk-
nade hopar, Han tröttas icke. När
våra händer lyftas upp mot Honom,
räcker Han sin hand ned mot oss.
Gud giver icke bara krav — Han
giver även kraft. Man kan bliva så
trött, att man icke orkar bedja eller
ens hoppas och vänta. Men då möter
Herren med sin kraft. När bönens
ande är utgjuten, är det svårt att va-
ra trött. Herren möter också kropps-
lig trötthet, där så behöves. Och
platsen för Guds ingripande i såväl
kroppslig som andlig trötthet och
brist är överlåtelsens och självuppgi-
velsens mark. Herren giver ny kraft
och nya vingfjädrar. Örnen är klo-
kare än många läsare. När vingpen-
norna falla av, blir han stilla, till dess
de nya växa fram. Våra svårighe-
ter och vår kamp ses från en annan
synvinkel, då vi se dem uppifrån.
En skällande hund på marken bety-
der föga för resenären i en flyg-
maskin. Vad bryr sig örnen på him-
lavalvet om hunden som skäller åt
dess skugga? Örnen är lyft över det
alltsamman. Herren har lovat oss nya
vingfjädrar, så att vi kunna bäras
högt över det allt och så hinna hem,
hem till Herren.
Söndagseftermiddagen inleddes med
en kort predikan av grosshandlare
Joh. Andersson med ledning av
Lf. 6 9—11.
Bliven allt starkare!
Det är kraft från ovan vi behöva,
ty Jesus skall snart komma. Därför
är uppmaningen »bliven allt starkare»
väl på sin plats, och källan, som har
kraften att giva, sinar icke. Det
hjälper föga det hus, som ligger all-
deles intill den stora kraftledningen,
att den väldiga kraften löper fram
därovan i ledningen, om icke kon-
takt med ledningen åstadkommes.
Herren vill få kontakt med oss för
att giva oss sin kraft. Trösten då
varandra.
Till den kraft Herren vill giva hör
bl. a. vapenrustningen. Mången le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
