Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
plats, som hette Kolobeng, hade han dock
med sin familj under 5 års tid sitt enda
stadiga hem på jorden. Denna plats
älskade han mycket, men fick ej länge äga
den. Ett folk, som kallas boer
(avkom-1 ingår av holländare, som fordom
invandrat till Sydafrika), sågo nämligen icke med
blida ögon missionärens arbete bland det
förtryckta negerfolket. De hade beslutat
att stänga landet för främlingar, för att
de obehindrat skulle få regera efter sitt
behag. Men Livingstone hade beslutat att
öppna det. En gång, då familjen varit ute
på en lång och tröttsam färd i hövdingen
Sebituanes land, hade boerna i grund
förstört missionärshemmet vid Kolobeng.
Under den långa resans besvärligheter hade
de ofta längtat till det egna hemmets frid.
Detta hem låg nu i ruiner. Möblerna och
andra föremål, av vilka en del voro
gåvor från kära vänner i hemlandet, voro
antingen bortstulna eller sönderslagna och
spillrorna kastade kring nejden.
Mest sörjde dock Livingstone över
förlusten av sina dagböcker och vetenskapliga
uppsatser. Dessa hade de icke bränt, utan
i stället slitit sönder i bitar, vilka blivit
utströdda över den kringliggande trakten,
så att varje pappersbit måste ännu djupare
smärta missionären. Även en hövding,
Sie-chéle, hade varit utsatt för de otyglade
boernas grymhet. Han hade blivit
överfallen och plundrad, därför att han visat
välvilja mot missionären och andra
engelsmän. — Denne hövding hade blivit en
kristen genom Livingstones undervisning,
och han förblev fast i sin tro på
Kristus trots alla prövningar. Alltid förvarade
han ett ljust och välsignat minne av
missionären, vars liv och arbete hån följde
med djupaste intresse intill det sista. Han
förvärvade sig en stor kunskap i Guds
ord och predikade till mycken välsignelse.
När nu Livingstone på sin andra och
vittomfamnande forsknings- och
missionsresa återsåg dessa trakter, tröstade han
sig dock med att de icke kunnat bränna
stenarna, utan att dessa skulle kunna
erbjuda honom en viloplats. I stället för att
fälla modet tycktes han vinna en ännu
SEGRAR ~ 57
mera glödande inspiration för det arbete
han och hans medbröder företagit sig och
vars yttersta mål var Afrikas frälsning.
Där han nu färdades, hade han att
genomgå många svårigheter. I busksnår och bland
törnen sårades händer och fötter, och
stundom måste han med sin näsduk
förbinda sina blödande knän. Vilda djur
kom-mo hotfulla i hans väg, men Herren höll
i nåd sin • skyddande hand över sin
tjänare och räddade hans liv. Ivrigt sökte
han finna något botemedel mot den
afrikanska febern, som krävt och ännu
kräver så många missionärers och andra
främlingars liv. Men under alla mödor gladde
han sig över förmånen att få vara
missionär och såsom sådan vara i stånd att
sprida ljus i detta mörka land. — Han
beslöt nu att öppna en väg till Afrikas västra
kust.
Under denna tid hade han rika tillfällen
att se hedendomens styggelser i deras
fruktansvärda gestalt. Den vilda dansen, den
hjärtlösa grymheten, obarmhärtigheten och
förkvävandet av alila ädlare känslor samt
de avskyvärda morden — allt påminde
honom om människans djupa fall. En dag
kunde en stackars naken och hungrig flicka
komma till honom och erhålla något för
livets uppehälle; därpå försvann hon för
att kanske svälta ihjäl i skogarna eller
sönderslitas av vilda djur. En, annan gång
kunde i nför hans ögon både barn och äldre
slitas från föräldrar och anhöriga för att
bortföras och säljas som slavar. Vid åtei
ett annat tillfälle kunde han få se en
slav-karavan på väg mot kusten och därmed
till livslångt lidande.
_ (Forts.)
Räddade genom en apa.
Två bröder, till börden engelsmän, reste
en gång från södra udden av ön Ceylon
till Karidv, en stad belägen i det inre av
ön. De anträdde sin resa tidigr på
morgonen och hoppades komma fram på tre,
högst fyra dagar.
Första dagen förflöt, utan att något
nämnvärt inträffade; men andra dagen, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
