Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
~ 83
Vik ej ur mitt hjärta,
Hälsosamma smärta,
Andens fattigdom!
Säg mig mina brister,
Att jag aldrig mister
Nådens rikedom!»
Dessa män ha sett sin egen
inten-Jiet men också Jesu storhet.
Vi bli så ofta upptagna av
människor, deras beröm och deras klander.
Detta kommer sig därav, att Jesus
betyder så litet för oss. Somliga
klaga över att de bli missförstådda
•och så litet uppskattade av sina bröder
och systrar. Alldeles som om det
icke vore nog, att vi äga Jesus! Det
är därför att Han betyder så litet
för oss, som vi kunna beklaga oss
över andra. Blir Herren Jesus stor
för oss, skall det komma att synas på
oss. Vi skola bli Honom mer och
mer lika.
(Norska »Misjonsbladet».)
Varför predikar du?
Här tycker jag mig höra många
röster, som uttala sitt stora ogillande
av att en sådan fråga ens kan
framkomma. Och det är sant, den låter
något oförnuftig och kanske
omotiverad. Vore frågan också
framkommen i ond avsikt och endast för att
klandra ordets förkunnare, så vore
en skarp protest fullt berättigad, men
jag dristar mig säga, att så icke är
förhållandet. Frågan är dock icke
alldeles oberättigad, men den är mycket
■allvarlig, och jag önskar innerligt,
att den ej må bli till skada utan till
gagn och bliva noga övertänkt samt
lända till allvarlig självprövning för
många. Gärna ville jag ock i stor
kärlek säga några få ord härom. Jag
tvivlar ej alls på att många, kanske
de flesta Guds ords förkunnare, vare
sig de äro stats- eller frikyrkliga
pastorer, evangelister, missionärer,
frälsningsofficerare, pingst- eller
bibeltrogna vänner jämte många, många
andra flera, hava gått åstad till sitt
kall i den förvissningen, att Gud
kallat dem. De ville gärna lyda och
tjäna Honom samt göra Hans vilja.
De ville vinna själar åt Flonom och
förhärliga Hans namn samt vårda
Hans hjord. Det var med glödande
kärlek till Herren och själarna, som
de gingo åstad, men den obeskrivligt
viktiga frågan är den, om de nu
fortsätta med samma kärlekens eld, varmed
de började. Ja, Gud vare lov, jag
tror och är förvissad om att många
ännu äro bevarade i den första
kärleken, men tyvärr äro icke alla det.
Hur blev det med den unge, eldige
evangelisten, som började så enkelt
och okonstlat arbeta i sin Herres
vingård? Han glömde rentav bort, huru
olärd han var, men han grät med och
bad för syndare och vann många för
sin Frälsare. Det kändes så
innerligt varmt i hans sällskap och så
dyrbart att få böja knä tillsammans med
honom. Men nu har han blivit
pastor, och det känns så kallt i ; det
personliga umgänget, så tomt och
kraftlöst i den vackra formfulländade
förkunnelsen. Samtalet rör sig ej nu
som förr om frälsning för syndare och
Guds barns mera helgade liv, utan
fastmer om lärofrågor, organisationer
och storkonferenser m. m.
Emil Gustafson säger på ett
ställe så allvarligt men träffande: »En
del av vår tids predikanter hava
upparbetat en förvånande skicklighet uti
att — med vad sanning som helst —
icke träffa hjärtat! Och all deras
frimodighet vilar därpå att ingen må
bliva sårad eller förargad av
närgående sanningar».
Mina kära, älskade ordets
förkunnare! Tag ej illa upp vad jag säger.
Jag hoppas Ni må känna, att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
