Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
TRONS SEGRAR
Vårt, mitt eller ditt I
För många år sedan var jag i den
lilla staden Potsdam, ett stycke från
Berlin. Där var mycket att se, som
intresserade en främling. Bland annat
fick jag komma in i och se det
gamla kejserliga slottet, där kejsarens byst
i kroppsstorlek satt och såg ut
genom fönstret på den plats, där hans
två älsklingshundar lågo begravna. Det
förekom så levande och naturligt, men
jag skall icke här berätta mer om
vad jag såg, utan endast tala om vad
jag hörde berättas om en gammal
väderkvarn.
I slottets omedelbara närhet var
denna kvarn belägen, och kejsaren —
jag vill minnas, att det var Fredrik
den store — tyckte ej att detta var
någon prydnad för hans kejserliga
palats. En kvarn så där alldeles inpå
slottet — det kan man ju förstå skulle
vara honom misshagligt, varför han
nödvändigt ville ha den bort därifrån.
Som nu kvarnen ägdes av en mjölnare
och kejsarens ägoområde icke sträckte
sig längre än något tiotal meter från
slottet åt den’ plats, där kvarnen var
belägen, så var det för honom
mycket viktigt att få bli ensam »herre på
täppan.» Han ville naturligtvis säga:
»Allt här är mitt,» varför han gjorde
precis som konung Ahab. Han gjorde
alla försök att få köpa kvarnen; men
nej, det lyckades icke. Mjölnaren var
obeveklig och gav ej vika för
kejsarens alla försök. Det var icke här,
såsom så ofta annars vid köp och
försäljning, en prisfråga. Nej, det var
mjölnarens motivering i sitt svar till
kejsaren, som gav mig något att tänka
på. Kejsaren skulle icke få säga, att
h an ensam var ägare till hela
området. Åh nej, det skulle
fortfarande sägas: »vi», icke: »kejsaren», utan
»vi båda».
Jag lämnar nu kejsaren, mjölnaren
och kvarnen. Denna tvekamp kan man
väl taga från den lustiga sidan, men
icke så, om vi ställa oss inför den
ytterst viktiga frågan, vilken som äger
oss, också oss, som tro på Gud. Vem
äger min själ, min kropp, min hela
varelse, min familj, mitt hus och hem,
mina penningar, kläder, husgeråd, ja,
allt som jag kallar mitt? Är jag
ensam ägare därav och söker inbilla
både mig och andra, att jag är och har
någonting, eller söker jag dela det
med Herren? Sjunger jag kanske:
»Din jag är, o Jesus kär, Din med
allt vad i mig är», men visar i
praktiken, att jag räknar allt såsom mitt
samt lämnar åt Herren endast en liten
kollekt och ej ett offer? Den
allvarliga frågan uppstår därför här: är det
jag, eller jag och Herren, eller
Herren ensam, som äger mig och allt,
som jag rör mig med? Detta må
nu bestå av en gammal sliten kostym
kläder, eller någon egendom av
millioner kronors värde. Ja, vem är rätte
ägaren? Vågar jag f. ö. säga, att
något är mitt? Tyvärr är det många
som säga det. Den rike kornbonden
har många bröder ännu i livet. »Själ,
du har förvärvat mycket, giv dig ro,
ät, drick och var glad.»
Käre vän!. Vem har givit dig
förmåga att tänka och arbeta? Har du
givit dig själv denna gåva? Vem gav
dig livet i din kropp med alla dess
sinnen? Du vet nog, att det är
gåvor av Gud, och att du är ansvarig
för hur du förvaltar Hans gåvor. Allt
är det Herrens, och Han tager det
tillbaka, när Han vill. Säg, hur
förvaltar du Hans egendom? Är du en
trogen förvaltare, som en dag får
höra: »Väl gjort, du gode och trogne
tjänare»? Eller kanske: »Du onde och
late tjänare»? Tänk, om alla affärer
avslutades inför Herren och under bön
om Hans ledning! Då vore det ej
någon risk att köpa egendom i
»Ana-tot». Då finge nog också kejsaren
köpa kvarnen. Det vore då mycket
lätt att »förstå, att det var från Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
