Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
139
större, att han endast gjort sin plikt som
missionär, då han öppnat denna del av
Afrika för de kristnas sympati. Hans verk
fick dock icke anses fullbordat, förrän
slavhandeln vore avskaffad och hela landet
öppet för laglig och välsignelsebringande
affärsverksamhet samt Kristi evangelium.
Nästa dag höll Londonska
missionssällskapet sitt välkomstmöte för den frejdade
missionären och hälsade honom med
orden: »Vad bättre kunna vi göra än att
välkomna en sådan man till vårt lands
stränder? Vi mottaga honom med tacksamhet
och glädje, -emedan han skonats till livet
samt kommit hit för att glädja oss och
inspirera till nya företag... Med glädje
vilja vi mottaga honom, vars liv och
arbete i villig lydnad varit en fullbordan av
änglasången: ’Ära vare Gud i höjden, frid
på jorden, till människorna ett gott
behag!’»
Även ett varmt och tacksamt omnämnande
gavs fru Livingstone, som i en lång följd av
år deltagit med sin make i missionsarbetet
och med tålamod och undergivenhet offrat
sina bästa känslor och sina egna intressen
för civilisationens och kristendomens
befrämjande.
Huru outsägligt glad var icke den
hemkomne missionären över att få återse det
älskade fädernehemmet! Men han kände sig
mycket rörd över att se faderns stol stå torn.
Vid aftonbönen bad sonen David med djup
rörelse och sade: »O Herre, vi välsigna
Dig för våra föräldrar, och vi tacka Dig
för de döda, som dött i Herren».
Första delen av år 1857 använde nu
doktor Livingstone för att skriva en bok
om sina missionsresor. Arbetet utgavs i
tolv tusen exemplar och slutsåldes på några
få veckor. Det mottogs med stort intresse
av allt folket. — Livingstone besökte
många platser. Hela landet ville se, höra och
välkomna honom. Även Englands drottning
Viktoria inbjöd honom och utfrågade
honom om förhållandena i Afrika. Under
samtalets gång berättade han många
episoder frän sina färder, av vilka en, som
beredde drottningen mycket nöje, må
nämnas.
De afrikanska hövdingarna plägade alltid
fråga Livingstone om hans egen hövding
var rik, varpå han naturligtvis svarat ja.
En av dem hade då vid ett dylikt tillfälle
frågat: »Hur inånga kor har hon då?»
Detta var deras sätt att mäta och
uppskatta rikedomen. Ofta blev Livingstone
omständligt utfrågad om de länders
ägodelar, genom vilka han färdats. Och
överraskningen var stor över hans sakkunniga
och uttömmande svar. Han omtalade,
hurusom han medfört hem från Afrika 25 olika
slags frukter; han berättade om djur, varom
de aldrig ens hört talas; fiber, varav
papper kunde fabriceras; får, som hade hår
i stället för ull; honung, sockerrör, bomull
och järn — allt i rikaste överflöd. I högsta
grad underligt var det att höra sådant
om ett land, vilket man tänkt sig blott
såsom en ödslig sandöken. Under den korta
tid han var hemma i England hade det
lyckats Livingstone att alldeles förändra det
allmänna tänkesättet och stämningen rörande
Afrika. Detta land, som så länge stått
såsom en symbol för allt som är dystert
och motbjudande — detta Afrika hade på
en gång blivit den mest. intressanta och
omtalade del av den hedniska världen. Man
började nu verka för att doktor
Livingstone skulle genom regeringens ingripande
iståndsättas att företaga vidare
forskningsresor. Han hade visat, vilket stort fält
det fanns för missionsarbete i de trakter
han genomrest. Han hade lyckats väcka
ett djupt medlidande med negrerna i deras
nöd. Unge män vid läroverken hade
erhållit ett nytt ljus över livets mening och
mål, och många undrade över att de ej
förut haft tanke pä att ägna sitt liv åt
arbetet på missionsfältet.
Tiden ilade i väg, och missionären
längtade åter ut till Afrika. 1 något av sina
avskedstal sade han bl. annat: »Jag vet,
att jag inom några få år skall duka
under i detta land, vilket nu är öppet. Låt
det icke bliva tillslutet igen! — I bören
gå att fullborda det verk jag påbörjat.
Jag anförtror det åt eder!».
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
