Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
TRONS SEGRAR
gen: ’Nej, på hästar vilja vi jaga
fram’ — därför skolen I också bliva
jagade; ’på snabba springare vilja vi
rida åstad’ —• därför skola ock edra
förföljare vara snabba». — »Ja,
därför väntar Herren, till dess att Han
kan vara eder nådig.»
Herren väntar!
Folket hade samlat all sin energi
och all sin teknik och all sin
klokskap för att lyckas. Och Gud, den
allsmäktige, var overksam. Han satt
på sin tron och såg, huru det folk,
som bekände sig vara Hans, satte alla
krafter i rörelse för att klara sig mot
en övermäktig fiende, och Han gjorde
icke den minsta min av att vilja gripa
in. Han tycktes vara fullkomligt lugn
och fullkomligt lika glad. Han bara
väntade.
Vad väntade Han på?
Han väntade, att de skulle stiga
ned från sina »snabba springare». Flan
väntade, att Israels folk skulle vända
sig till sina fäders hjälpare i stället
för att räkna med Egyptens bistånd
i den kommande striden. Ty Gud
hade visat förr, att Han kunde hjälpa.
Han väntade, att de skulle övergiva
sin egen väg och i stället gå in i
Guds heliga vilja.
Det vår icke endast från den tiden,
som dessa bilder rullas upp. De äro
en verklighet i dag. Och nu tänker
jag alls inte på världspolitiken och
diplomaternas rävspel. Jag tänker på
nutidens kristna. Tänk, hur lätt det
går att samla mänsklig energi och
sätta i gång med mänskliga resurser
— både i vårt privata gudsliv och
i vår andliga verksamhet — men hur
oändligt mycket svårare det är att låta
Gud gripa in!
Vi äro icke främmande för
uttrycket »vänta på Herren», men vi ha
stundom gjort detta till en behaglig
huvudkudde för vår andliga likgiltighet.
Vi ha blivit gripna av dödens stillhet
och likgiltighetens lugn. När ingen-
ting sker varken med oss själva
eller i vår omgivning, så trösta
vi oss med att »det icke är
Herrens tid ännu». Och vi ha här
handlat på samma sätt som med en
hel del andra ställen i Guds ord:
vi ha tagit löftet men icke villkoret.
Vi ha läst: »I stillhet och vila skall
eder styrka vara». Men vi ha glömt
ett ord, som står strax förut: »Om
1 vänden om —-»..
Där begynner det.
Men Gud gör icke en min av att
vilja gripa in. Han står orörlig på
avstånd och säger: »Om I vänden
om och ären stilla, skolen I bliva
frälsta.»
»Han vantar, till dess att Han kan
vara eder nådig; Han tronar i
höghet, till dess att Han kan förbarma
sig över eder.»
Herren väntar. Och Han har ett
förfärligt tålamod i sin väntan. Du
kan få gå årtionde efter årtionde utan
den välsignelse du så länge har
ropat om att få. Gud har den, och
Han har mycket mera, än du anar.
Han är villig att välsigna dig, långt
villigare än du är till att ta emot. Men
han väntar bara på att du skall gå
in på villkoren — böja dig i
fullkomlig uppgivelse, så att Han kan giva
dig, vad ditt hjärta begär.
Han väntar, och Han kan vänta.
Laodiceaförsamlingen hade stängt
Honom ute, och Han stod utanför och
väntade. Nu och då lät Han en svag
knackning höras på den stängda dörren
— kanhända var det genom ett
Herrens vittnes eller en annan troende
persons heliga missnöje — men så
blev det tyst igen. De fingo hålla
på med sin verksamhet och sitt
arbete, sitt maskineri och sin statistik.
Herren grep icke in, förrän man bjöd
Honom in. Och vi ha tyvärr intet
bevis för att man någonsin bjöd
Honom in i Laodicea.
Även i dag står Herren och
väntar utanför mer än en stängd försam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
