Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
173.
inte den här gången», sade Jeppe, var
gång han drack sig full. Det
räknas nog lika fullt. Lev därför alltid
i det godas närhet.
Så långt den norske författaren.
Hans ord bör hä givit oss åtskilligt
att tänka på. Blott ett ord till slut,
€tt ord, som gäller också vårt
tankeliv: Lev oförvitligt! Gud ser dig!
Något för barnen.
Till lilla Runes minne.
Det är natten mellan den 3 och 4
februari. I ert rum på Taiyoh missionsstation
ligger lille Rune och kastar sig oroligt
av och an i bädden under svåra smärtor.
Det lilla bröstet arbetar fruktansvärt, och
döden har liksom redan satt sin stämpel
på det lilla kära ansiktet.
Bredvid bädden sitter mor. Hon vet att,
mänskligt sett, allt hopp är ute att
hennes lilla älskling skall få leva; och med
blödande hjärta har hon sagt: »Herre, ske
Din vilja». Dock, så länge det finnes liv,
finnes det också en aning av hopp i mors
hjärta, joch hon tänker, att Gud kan ju
göra under också i dag.
Vid tvåtiden på natten räcker lilla Rune
båda sina små armar mot mamma1 och
säger på ikinesiska: »Mamma, jag vill gå
"til 1 pappa». Siå bär mamma honom till
nästa rum och lägger honom bredvid pappa.
Han har legat där endast några minuter,
då han ropar: »Mamma! Ta ta!» (Ta-ta var
den kinesgumma, som hjälpt till att sköta
honom, alltsedan han föddes.) Ett par
andetag -till, och så har lilla Rune kämpat
ut sin kamp. Den vagn, på vilken han
hämtades hem, var svårartad luftrörskatarr.
Lilla Rune var ovanligt förståndig för
sin ålder, på samma gång som han var
mycket tillgiven och god. Fastän han var
så liten, kunde man ändå märka, att han
hade behov och längtan i sitt hjärta
efter Gud och de eviga tingen. Det var
rörande att ibland på kvällarna, dä han gått
till vila, höra honom, säga till1 sin Ta-ta:
»Nu ska Ta-ta bedja, så ska Rune sova».
Då syster Annie och jag för en tid
sedan reste ut till en utstation, berättade de
för oss, att sedan vi rest, knäppte Rune
sina små händer och bad: »Gode Gud,
välsigna och bevara mamma, tant Gullvi
och hästen, som drar dem». Sista kvällen
han levde, då vi tillsammans böjde våra
knän omkring sängen, hörde vi honom flera
gånger säga: »Bedja!» »Bedja!»
Herren ledde det så, att syskonen Ek-
Rune i stora-systers knä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
