Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1 Juni 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS S EG RAR
205
Då Gud talar.
Av Gideon Wikström.
I det soliga Sydafrika, där den kala,
stolta högplatån möter det varma och
intensivt bevuxna låglandet, ligger ett
farmställe med något av paradisisk
skönhet över sig. Det har fått del
av låglandets rika flora, på samma
gång som det har något utav
högplatåns friskhet och fria, obundna
behag. Men det är inte bara naturen,
vilken här låter palmen och furan
mötas, som frapperar främlingen;
ställets ägares, Jakob van der
Mer-wes, patriarkaliska gestalt, kommer
främlingen att tappa sig själv och
stanna inför den gamle, liksom inför en
uppenbarelse. Den krajtiga
gestalten med det stora, vita, böljande
skägget är imponerande nog, men det är
egentligen icke detta, som gör
främlingen stum, utan det är de blågrå,
underliga ögonen med den sällsamma
glöden. När han något sökande
räcker handen till hälsning, är det som
om blicken hängde fast vid de
blånande bergen i fjärran.
För ett halvsekel tillbaka var
Jakob van der Marwe en man, som var
fruktad av de svarta, beundrad av sina
gelikar, men näppeligen älskad av
någon. Han var olik alla andra och
gick sin egen väg. Hans stora farm,
större än en kyrksocken i Sverige,
var hans liv, och han var sin egen
gud — någon annan ville han inte
erkänna. Han drack inte, Jakob, ej
heller levde han med sina samtida i
synd och last. Sådant hatade han. 1
stället levde han ett äventyrligt ocli
farligt liv på jakt efter sällsynta djur
i de täta djunglarna eller på de
ödsliga och otillgängliga bergen. Ofta
var han i livsfara, men liksom av
en underbar skickelse kom han alltid
oskadd undan. Då hädade han den
Gud, som människorna talade om, men
som ingen sett och som ju därför inte
fanns till.
En dag drog han ut på jakt som
vanligt. På en högt belägen klippa
slog han sig ned, medan hans svarta
tjänare och hundarna jagade upp
villebråden därinne i de täta buskagen,
dit de tagit sin tillflykt undan den
brännande solen, eftersom det var
gruvligt hett den dagen. Medan han
avvaktade deras jakt, såg han, hur
himlen hastigt mörknade, och han
förstod, att ett häftigt oväder skulle
bryta ut inom kort. Han fruktade dock
inte ovädret; ju hemskare detta var
desto bättre harmonierade det med
hans inre värld, tyckte han.
Snart såg han en flock antiloper
drivas av de väldresserade hundarna
upp mot platsen, där han fattat posto,
och han började göra sig färdig att
lägga an. En stor antilopoxe hade
skilt sig något från flocken och var
just inom skotthåll. Då sköt en blixt
fram ur de mörka skyarna, och
skräl-len kom marken att darra. Blixten
hade slagit ned endast ett par meter
från antilopen och antände gräset,
och djuret gjorde ett vilt språng av
förskräckelse, men blev underligt nog
inte skadat. Då höjde Jakob stolt sitt
gevär, ett skott ekade mellan bergen,
och antilopen föll död till marken.
Då skrattade mannen på klippan
ett infernaliskt skratt och utbrast: »Den
gången siktade jag bättre än Gud!»
Knappt voro emellertid orden uttalade,
förrän ännu en blixt sköt fram ur skyn
— men den knallen hörde Jakob aldrig.
Då Jakob vaknade till igen, var det
mörkt, hu, så förfärligt mörkt! Icke
en brusten sky, icke en stjärna stod
att upptäcka. Han erinrade sig snart
jakten och ovädret och sträckte och
rörde på alla lemmarna för att se,
om han verkligen var oskadad. Och
då han förstod, att han inte blivit
skadad, var hånet genast framme. Bara
det nu bleve morgon snart, så han
kunde ta sig hem!... Och bössan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
