Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 15 Juli 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
i TRONS SEGRAR
Snart märkte vi, att en stor hungersnöd
var för handen, dels emedan de röda
härjat så länge, dels emedan folket ej brydde
sig om att bruka jorden. Vidare var det
för sent för fjyktingarna, som kommo
tillbaka förra året, att ordna för risskörden.
Sedan är det militärväsendet, som går
pockande fram och vill ha sitt underhåll först.
Många flyktingar från: städer och byar norr
om oss äro ännu kvar här. Två
risgrynskök ha varit öppnade en längre tid, ett
utom staden för främlingar och ett inom
staden för fattiga här och i omnejden, Dock
dör folket i massor, så att man låtit gräva
så kallade milliongravar. Till en början
bestod mandarinen bambomattor att svepa om
liken, men de räckte icke långt.
Nu ha vi haft några varma, dagar,
varför febrar och andra sjukdomar uppstått.
I går sades, att ett 90-tal burits ut till dessa
gravar.
Man kan få se hungrande ragla av
svaghet, och falla de, så stiga de ej mera upp.
Jag uthärdar ej mera att gå ut och se
nöden. Jag tar fickorna fulla av slantar
och står någon stund vid yttre porten, då
de nödlidande se mig, sträcka de ut sina
magra händer och få en slant att köpa
någon skål ris för. Då pengarna tagit slut,
måste jag gå in.
En kommitté har blivit tillsatt för att
avhjälpa nöden bland kristna och sökare.
Vi ha fått litet från den kommittén att dela
ut liksom ock mindre summor från andra
vänner, så att vi kunnat förse de våra både
vid utstationerna och här. Så vitt vi veta,
har ingen av de våra behövt dö
hungersdöden.
Nöden är eljest så stor, att det är gott
om människoätare över allt. Jag hörde
senast i går om en moder som stekt och
ätit sitt eget barn. De unga ge sig ut på
plundring, var de tro det finnes något
att få. Inga hem på landet äro trygga,
och inga vägar äro säkra att färdas.
Röveri pågår överallt och laglösheten tager
överhand. Att leva under dylika
förhållanden inverkar nedsättande både på
kropps-och själskrafterna och detta så mycket mera
som jag nu är ensam här. Min kamrat,
Amy Wilson, lämnade mig den 9 mars.
Doktor Parke, som är ganska ny i landet,
skulle öppna en sjukstuga i Nanpu och
behövde hennes hjälp där.
Det var ju sagt, att vi skulle stanna
här två eller tre månader, men vem har
hjärta att lämna dem just nu, då det ingen
annan finns att få? Någon måste vara här
för nödhjälpsmedlen1, som komma in och
som böra omsorgsfullt delas ut, med vilket
ju följer mycket räkenskaper och skrivning.
Jag hade ju länge närt en önskan, att
innan jag slutade mitt arbete i Kina, få
resa över detta mitt gamla fält, men icke
drömde jag om att jag skulle vara med om
en sådan nöd, som nu råder. Å andra
sidan ser jag Guds hand uti det hela. Som
jag känner alla och har varit med dem
under årens lopp, kan jag bättre vara dem
till hjälp. Ibland kommer en kvinna med
sin nöd. Hon kanske ej själv är
församlingsmedlem men dotter till en troende familj
och av sina svärföräldrar förbjuden att
sluta sig till oss. Nu i sin nöd hitta sådana
själar vägen hit, och vem kan neka dem
lite hjälp ?
Länge har jag tänkt skriva till Trons
Segrar, men sedan Amy lämnade mig, har
jag utom kvinnomötena även fått de sjuka
på min lott. Jag har försökt att ej
mottaga besök under mötesdagarna, men så
komma somliga lång väg ifrån, och jag
har ej hjärta till att låta dem gå för att
komma igen följande dag...
I februari var det 45 år sedan jag
landsteg i Kina. Nog är det nåd att få vara
frisk och i full verksamhet. Jag älskar att
vara utgiven för min Herre och Frälsare.. .
Innerliga hälsningar.
Eder syster och kamrat
Hilda Johanson.
Skriv till missionärerna!
Bed för dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
