Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS 361 SEGRAR SEGRAR
le», den båt, som från Englands kust
tog mig bort över djupen, låg
förtöjd i Durbans hamn, var min första
syn de moderlösa barnen, som ivrigt
väntade far och, uppkomna på båten,
krampaktigt klängde sig fast i hans
öppna famn. Förstulet gåvo de mig
några ögonkast, den nya mor de i
brev till far bett honom ta med sig
-ut.
Innan jag tog ett steg i min nya
levnadssfär, avlades, på min önskan,
ett besök vid min företräderskas grav
i Durban. När känslorna under
tystnad tagit ut sin rätt, räckte jag, i
barnens närvaro, min hand till deras
far och sade: »Ja, jag lovar bliva
en mor för barnen, så länge de
be-Tiöva mig» — ett ännu ouppfyllt löfte,
såvitt jag förstår. Och så: »mycken
kärlek», överskylande »många brister»
blev sen varje flyende dags
erfarenheter i hem och missionsgärning.
Det gällde att försiktigt treva sig fram,
skulle ett lyckligt resultat vinnas.
Kraftkällan kände jag. Vid Sikars
brunn satt alltid Jesus, när den
tomma krukan behövde fyllas. Far och
barn hade dock så innästlat sig i
mitt liv, att ingen möda, ingen
försakelse blev för stor. Den man, Gud
sänt i min väg, levde ut 1 Kor. 13
dag för dag.
De första tio åren av mitt
afrikaliv blev ett långt arbetsår med
endast tio dagars vila, ett pioniärernas
sådant, detaljerna kända av Gud, ljusa
och mörka inslag, för vilka jag
inner-ligen tackar Gud. Ett ljust inslag var
Eleonora i hem och arbete. Kristi
himmelsfärdsdag den 13 maj 1914 togs
hon bort från vår åsyn. Månget
ännu i dag obesvarat varför etsades
in i mitt hjärta. Hon var ock en
själ, vars innerliga gudsförhållande
lämnade djupa spår efter sig.
Hennes bekännelse var icke ord men
mäktigare än så: ett Kristusbrev i liv
och vandel. Mycket få sådana brev
som Oscar Emanuelson och Eleonora
Selander har jag läst. Jag läser dem
ännu i dag! Varför berövades jag
dem? Mina steg voro ju så
stapplande. Hur hastigt rullade icke min
första 10-årsperiod i väg! Min
missionsgärning växte utåt och med
djupa rötter inåt. Min första afton i
P. M. Burg fann mig ute i skolan.
Där började min första lektion i
zulu-språket också, en onsdagskväll. —
Och sen! Jag skrev och plitade mina
lektionsutkast, som tog mig så
mycken tid att få ihop, men som blevo
så förvånansvärt korta i
användningen. Fattig och eländig kände jag
mig och fällde mången tår över
Ba-bels förbistring.
Dock — det måste gå! Barnen
blevo mina läromästare i mångt och
mycket, särskilt i engelska språket,
utan att de precis visste, hur jag
kopierade dem. Med grammatikan och
övriga läroböcker i hand satt jag vid
spisen och vaktade grytorna. Värst
var det om fredagarna. Då brändes
gärna brödet i ugnen. Brevbäraren
behagade ju då alltid komma så
olägligt, och när Ockie kom hem från
skolan till middag, stack han näsan in i
köket ibland och sa’: »Jaså, mor har
fått europabrev i dag, det luktar bränt
bröd.» Den söte lille bytingen hade
så rätt.
Oscar såg min tår i ögonvrån,
och så stilla, så förstående anmärkte
han: »När du, som jag, varit här ute
i tio år, bränner du nog icke brödet,
för då blir europabreven inte så
många». Skulle, kunde det verkligen bliva
så?
Ja, vid de tio årens slut var jag
berövad än mer! Här drar jag
dödens förhänge, kan icke lyfta dess
tunga dok —. Den 1 oktober 1921
är min hittills mörkaste stund i livet.
Älskade, trofasta f. d. kamrater, släkt
och övriga vänner bildade hedersvakt
kring Oscars kallnade stoft.
Så finkänsligt, så varsamt ömt tog
deras kärlek sig ock uttryck i om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
