Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1936 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
endast 25 år gammal. Hennes arbetsdag
här nere blev ej lång, men in i det sista
fick hon vara med om att föra själar till
sin Frälsare. Hon låg på Västerviks lasarett
en längre tid och fick där genom sång
och vittnesbörd bliva många till
välsignelse.
Måndagen den 16 nov. kom Jesus själv
och hämtade den unga vingårdsarbeterskaiii.
Visst var det svårt för far att lämna den
yngsta bland barnen, då det endast är
fem år sedan han stod vid sin makas
dödsbädd. Men Alfhild är hemma, bärgad
för evigt.
Onsdagen den 25 fingo vi följa henne
tiill hennes sista vilorum, då Guds Ande
på ett mäktigt sätt talade till våra hjärtan
om den frälstes hopp, trygghet och vila
även uti döden. Såväl i hemmet som vid
graven förekom sång samt tal av
missionsföreståndare Classon, evgl. Martin Röhs
m. fl. En rik "blomstergård ägnades den
avlidna. Kransar nedlades bl., a. från
Eina-nuelsförsamlingen, som Alfhild tillhört, samt
från söndagsskolan och1
evangelistkamra-raterna.
På torsdagskvällen var åminnelsestund
annonserad. Den fick karaktären av ett
väc-kelsemöfe, och fyra själar böjde sig vid
korset. Ära vare Gud!
Frid över vår kamrats minne!
Må vi stå trogna, tills Herren kallar,
antingen vi få gå genom gravens port eller
möta Jesus på skyn!
Elsa och Dagmar.
HEMFÖRLOVAD.
Kanske hörde hon ej till de mera kända
av Hl. F:s medlemmar, fru Ester
Lundgren, Sivenneby (t. d. ’i Mogata). Hennes
tid inom Förbundet blev ju ej heller så
lång. Mien åtskilliga av H„ F:s vittnen
hä ändå hunnit gå in och ut genom
makarna Lundgrens hem under deras sista
mogataår. Undertecknad har nåden att fä
vara en av dem. Därför var det så många
minnen, som kommo fram, då budet nådde
mig, att vår kära syster Ester fått
liem-bud på morgonen d. 14 nov. Dyrbara,
ja heliga minnen från stunder i syskonen
Lundgrens Hem!
Särskilt framstår för mig, huru vid ett
mitt besök Ester kom hem från läkaren
med det budskapet, att hon bar på en
i allmänhet som obotlig ansedd, svär
sjukdom. Utan det minsta spår av klagan eller
bitterhet hörde jag henne tala om det
SEGRAR ’ 497
för sina närmaste, som också mottogo det
hårda slaget med samma stilla ödmjukhet.
Då måste jag i mitt hjärta prisa Herren
för Hans makt att frälsa och uppenbara
sig i svaga män;n i skonarn.
Det var också denna sjukdom, som blev
den vagn;, på vilken vår kära syster Ester
fick göra hemresan.
»Det är så svårt för oss men så gott
för Ester. Hennes lidande var länge
mycket svårt, men o, så tålig hon var! Hennes
kropp bröts ned, men anden byggdes upp.
Hennes tro var stark, hennes
frälsningsvisshet underbar — —.» Så skriver
hennes make i det brev, där jag fick
meddelande om hennes hemföriovning.
Ester var den ende mötesbesökare jag
vet, som tyckte om långa predikningar.
Det var som kunde hön aldrig få höra
nog om frälsningen i Jesus. Sanning och
rättframhet i ord och gärning lade man
genast märke till hös Ester. Så är Du
ej längre bland den kämpande skaran, lilla
Ester. Övervinnarens härliga lott har
blivit Din.
Herren styrke dina kära, som blivit
lämnade kvar!
Frid över Esters ljusa minne!
Marta Andersson.
TILL OSCARS MINNE.
Huru överraskande och förkrossande kom
ej telegrammet den 14 nov., att min gode,
präktige svåger fått hembud! Avståndet
känns så väldigt stort vid sådana tillfällen,
då man så gärna velat vara hemma hos
de närmaste. Det är den tredje gången
jag fått göra den erfarenheten i Kina.
Oscar var en av de stilla själarna, som
aldrig ville lysa med vad han gjorde. Han
uppträdde aldrig i det offentliga; men hur
ofta hörde jag ej honom bedja och
gråta inför Guds ansikte i ensamheten! Han
älskade de varma, enkla vittnesbörden men
var rädd för alla partistrider. H. F:s
evangelister voro välkomna av honom, och ofta
gav han dem en extra gåva vid avskedet.
TACK, Oscar, för allt Du gjort och
varit för mig! Du var som en riktig bror.
TACK för vad Du gjorde för mamma! Din
osjälviskhet och godhet lämnade djupa spår.
Du har nu nått målet; och må vi, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
