Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS . SEGRAR
57
nom, var lika rosigt som vanligt men så
sorgset allvarligt, att doktor Kell nästan
ryckte till, när han såg det.
»Är du ledsen,, liten? H,ar det Känt dig
något tråkigt?» frågade han och strök
henne över de mjuka flätorna.
»Jag satt här på bänken utanför fönstret,
pappa, och1 kom att ofrivilligt få höra ditt
och fasters samtal. Det gör mig så ont,
att jag på sätt och vis skall vara ett
tvistefrö er emellan. Jag vet, att du och
faster i grund och botten, älska och
värdera varandra högt, lika högt, som jag
håller av dig och1 henne, och det smärtar mig,
att just jag skall vara orsaken till edra
tvister, jag som av hela min själ vill se
er lyckliga och glada.»
»Nej, mitt lilla barn», svarade han ömt
och allvarligt, »det ,är inte ditt fel. Ont
du också inte hade funnits till, skulle
Elvira och’ jag ändå haft olika uppfattningar
om religionen. Men det hindrar inte, att
vi hålla av varandra mycket ändå. Vad
skulle du och jag ta oss till, om vi inte
hade henne dagligen och stundligen
omkring oss? Och1 med en skämtsam; ton
fortfor han: Jag kallar Elvira för ängeln n:r
två här i hemmet och dig för ängeln n:r
ett, ty vad skulle jag och Elvira ha för
glädje av livet, om du, lilla solstråle, inte
lyste upp hela vårt hem.»
»Du tror ju inte på änglar, pappa?»
Frågan kom saktmodigt men gripande
allvarligt.
Doktorn stod tyst en stund, liksom sökte
han efter ett lämpligt svar.
»jag vet inte, om de finnas, du. Jag har
aldrig varit i himmelen — och därför tar
jag tillbaka min förnekelse nu, ty vad jag
inte med visshet vet, kan, jag absolut inte
heller förneka. För övrigt vilja nog inte
änglarna ha någon gemenskap med mig,
gamle syndare.»
»Så du säger, pappa! Tror du inte, att
mamma, vår lilla älskade mamma, vilken
jag aldrig fick skåda, kringsvävar dig och
mig ibland? Ni älskade ju varandra så
innerligt, har du alltid sagt.»
Det kom något fuktigt i doktor Kells
blick, då han svarade:
»Jo, det är nog så. Du vet det bättre
än jag, ty du är himmelriket närmare.»
»Pappa!» — hön slog armarna om
honom — du måste komma himmelriket
närmare, du med. På den väg, du nu går,
är du inte lycklig.»
»Nej, jag är inte lycklig med mig själv
och: min tillvaro». Den annars kärve
doktor Kells röst lät vek och bruten. »Låt
mig få vara sann mot dig, mitt älskade
barn, din far är — som man säger —
fritänkare ; men. jag förnekar därför inte Gud,
alltings skapare. Vet du, jag känner mig
som en fridlös våg, vilken bryts fram och
tillbaka mellan oöverstigliga klippor. Jag
försöker komma över den ena klippan för
att få bevis och klarhet, men jag når
aldrig dess spets. Siå vänder jag och bryts
mot den andra klippan i djup, innerlig
längtan efter tro — barnslig, hängiven tro på
Gud och Hans ord — en längtan att få
giva Honom min själ på nåd och onåd.
Men jag kommer inte till något resultat
där heller.
Jag kan inte tro blint, och jag kan inte
heller förneka något. Jag är kanske rättare
sagt en olycklig tvivlare. Men en sak har
jag dock fullt klar för mig, och1 det är,
att den människa, vilken äger en fast tro
på Gud ocli Hans ord, hon äger frid och
glädje i alla livets skiften; hon känner
redan här på jorden en försmak av ditt
himmelrikes fröjder, barn I»
»Mitt himmelrike! Det är väl även ditt,
pappa. Det står öppet för oss alla — det
vet du väl. Du måste följa mig på min
väg dit, där allt är ljust och gott, och där
alla tvivel dö!»
»Bed då för mig, mitt barn, du är
starkare än jag.»
»Det har jag gjort länge, och jag slutar
ej, förrän även du böjer knä i tro och
kärlek...»
»Jag önskar även detsamma, men det
får inte vara bara med mina läppar. Det
måste bliva en bön i ande och sanning.»
Han var tyst en stund och’ såg upp mot
den klarblå vårhimmeln.
»Jag hade tänkt», började han åter, »att
tiga alldeles inför dig med mina tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
