- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Fyrtioåttonde årgången. 1937 /
189

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. 15 Maj 1937 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

233 TRONS SEG RAR

går väl, så komma vi till Berlin d. 27
april, och1 den 28 eller 29 april landstiga
vi i Malmö. Nog börjar hjärtat värmas
vid tanken på att snart få se mor, syskon
och vänner. Tack för att ni vilja bedja
för oss!

Fridshälsningar från edra i Jesu tjänst
lyckliga

Helfrid Höök, Edit Ö q v i s t,
adr. SUNNE. adr. Junköri, LULEÅ.

Brev från Märta och Carl
Silfwerbrand.

*Skuggor och dagrar från vår lilla
åkerteg bland bergen."

Dyra missionsvänner!

Golgata frid!

Det var liv och rörelse på den lilla
missionsstationen i Kwangling tidigt en
lördagmorgon. Hela familjen skulle ut på en
veckas bymöten. Den lilla tvååringen var
nog mest hjälpsam, då det gällde
packningen. Den s. k. »storkärran» anlände,
och det gällde att packa på allt som skulle
med: köksattiraljer, matvaror och
sängkläder. Ovanpå allt detta fingo så en
kines-kvinna, barnen och jag taga plats. Vi hade
icke hunnit mer än en halv mil på
vägen, då det började blåsa; inom kort voro
vi mitt inne i en rykande sandstorm, och
med mer än 1V2 mil framför blev resan
allt annat än angenäm. I detta land får
man vara beredd på allt.

Vid middagstiden voro vi framme i
första byn, där vi skulle hava möte, och
kröpo fram ur skinnfällarna, i vilka vi
legat under färden. Vi blevo varmt
välkomnade av de troende, och även hedningar
kommo för att välkomna oss. Män,
kvinnor, stora och små kommo i massor! Vad
var det som drog dem? Jo, »de vita
barnen». Det är en nyöppnad plats, så de
flesta hade icke sett några utländska barn,
då sådana ej ’gjort besök där förut.
Efter att folkvandringen pågått några
timmar, troppade de flesta av för att åter-

komma vid kvällstid och vara med på
möte. På de platser, dit utlänningar ej så
ofta komma, bliva de alltid beskådade. Det
är ungefär för oss som för zigenare
hemma i Sverige. När de komma, samlas folk;
och när missionären är på resa, är det
sällan han får vara ensam, ty alla vilja
se honom och fråga om allt.

Från många mötas vi av ett »p’ing-an»
(frid!). Från andra, särskilt barn, hör man
ännu ofta »iang-kuei-tsi» = utländsk
djävul. De arma stackarna förstå ej bättre.

På kvällsmötet under samta’1 med
folket få vi höra, att smittkopporna
utbrutit bland barnen i byn. Det blev oroligt
där inne i hjärtat vid tanken på lilla Leif,
som nu var med på sin första resa, och
även vid tanken på huru lätt smittan
skulle kunna spridas, då så mycket folk
samlades till möten. Vi hade ju också haft
personliga erfarenheter av den hemska
sjukdomen vid smittkoppsepedimien förra året.
Så alla kunna förstå, att vi blevo
ängsliga. Efter samtal med de troende, och
fastän de ej tyckte om det, beslöto vi
att flytta upp till en annan utstation, som
ligger ungefär U/a km. därifrån och där
vi visste, att det ej var några sjuka.
Tidigt nästföljande dag i soluppgången
be-gåvo vi oss av. Våra bägge getter gingo
före som »förridare». (Mjölk finnes ej att
köpa i byarna, så vi måste hava med mjölk
på ett eller annat sätt och hade därför
tagit getterna med.) Efter dem kommo
vi sedan i samlad trupp. Människor och
djur. Strax utanför byn mötte vi en kärra,
förspänd med en oxe ocll en häst. I ett
nu försökte hästen att sätta i sken, då
han såg karavanen. Och på den; smala
vägen såg det ut som om det skulle hända
en olycka. Ty under körsvennens försök
att lugna hästen blev han omkullkastad,
men var strax på benen igen och lyckades
lösa hästen, som satte av i fullt sken. Vi
hjälptes sedan åt att få oxen på benen,
och mannen sprang för att få tag i
hästen. Vi kunde fortsätta vidare, då vi sågo,
att allt slutade väl. Det var det andra
intermezzot vi hade på resan. Vad skulle
det tredje bliva? Kanske rövare? Vi ville

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:47:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1937/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free