Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1 Juni 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
TRONS SEG RAR
mer att sopas bort, kvar blir blott
det, som Gud har byggt i själarna».
Och han anförde fullt övertygande
bevis för sin sats.
Förstår verkligen Guds
folk i vårt land, vilken tid
det är, som nu håller på att
bryta in över världen? Har du
och jag rätt förstått det? Och ha vi
inrättat vårt liv med hänsyn därtill?
Ligga vi på vårt ansikte inför Gud
ropande efter ett nytt gudomligt
ingripande i församlingens liv, så att
hon blir redo att möta den onda
dagen? Ett är nu av nöden: den
Helige Andes kraft, den Helige
Andes fullhet. De kristna riktningar,
som särskilt pläga betona detta, ha
därför ett högviktigt ärende till alla
troende människor i vår tid.
Vägen till Andens fullhet känna vi
alla. Gud kommer in med sin kraft
och sin glädje, så snart vi äro villiga
att skilja oss från det som stänger
Honom ute. Och det som stänger
Honom ute är alltid vår synd. Den
som beder om Andens fullhet får först
erfara syndens fullhet, har det sagts.
Gud låter ett nytt ljus falla över hans
synd och visar honom syndabekän*
nelsens och uppgörelsens
förödmjukande väg. Om vi äro ärliga inför denna
Andens överbevisning, sluta vi med
att bekänna varandras synder och
ligga i stället i stoftet bekännande
vår egen synd.
Pastor Mängs höll nyligen i
Im-manuelskyrkan i Stockholm en
genom märg och ben gående predikan
om denna sak. Han talade över Ps.
51:5: »Jag känner mina
överträdelser, och min synd är alltid inför mig».
Han visade huru förvänt och farligt
det är, att den ena människan
bekänner den andras synder, det ena
partiet det andra partiets synder, det
ena samfundet det andra samfundets
synder. Sådana bekännelser äro
sannerligen icke ett verk av Anden. När
Anden får verka syndakännedom, ly-
der vår bekännelse i stället: »Jag
känner mina överträdelser och m i n
synd är alltid inför mig». —
Härtill skulle vi vilja lägga, att det är
tid att högt och klart säga ifrån, att
det i denna fruktansvärda allvarstid
måste bli slut med försöken från den
ena kristna riktningens sida att
placera den andra på skampålen. Vi ha
haft övernog av slikt, icke minst
under den sista tiden.
I stället må vi alla förena oss i
samfälld och enträgen bön om en
väckelse över allt Guds folk, en väckelse,
som börjar med mig, som skriver
detta, och med dig, som läser detta.
Det tillkommer icke oss att föreskriva
Gud, hurudan denna väckelse skall
vara. Vi behöva denna väckelse, som
Gud vill giva oss, även om den skulle
vara olik alla väckelser, som vi förut
känna till. Vi få icke söka att
föreskriva Gud Hans vägar.
Nyligen besökte jag Herrnhut,
Bröd-raförsamlingens stamort i Tyskland.
Det slår en, när man kommer dit,
huru förunderligt det är, att denna
lilla avsides belägna ort i all
synnerhet under sjuttonhundratalet var ett
andligt centrum, dit människor från
nästan alla länder i Europa sökte
sig för att möta Gud. En mäktig
välsignelsens flod har vällt ut över
världen från denna lilla ort. Då jag i
sällskap med Brödraförsamlingens
nuvarande biskop, d:r Baudert, gick
genom staden, frågade jag honom, vad
som enligt hans mening var den
innersta förklaringen till detta.
»Förklaringen», svarade han, »är den, att
församlingen i Herrnhut den 13
augusti 1727 upplevde pingstdagen på
nytt».
Visserligen är det sant, att
pingstdagen i en mening aldrig kan
upprepas. Ty när Anden kom på den
första pingstdagen, kom Han för att
förbliva i församlingen intill
tidsålderns ände. Men samma
överflödande fullhet av ande och liv, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
