Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 TRONS
Detta var nu mitt enkla vittnesbörd,
vilket kanske för en del
nutidsmänniskor förefaller alltför enfaldigt. Jag
tackar dock Gud av hela mitt hjärta,
att jag får barnsligt umgås med min
älskade Fader och Frälsare Jesus samt
tro Hans ord och vila därvid.
Herrens ord skall dock bestå, när himmel
och jord förgås.
Finge vad jag här i största enkelhet
omvittnat lända till någon bedrövad
själs vederkvickelse samt till Herrens
namns förhärligande, så skulle jag
mycket glädjas däråt och tacka Gud
därför. Må så ske!
Th. E.
Kvarlämnad.
Det var en höstdag. Jag satt ute
i parken och njöt i fulla drag av all
den härlighet, som omgav mig där
ute. Solen strålade från en klar
himmel. Det var nästan för varmt; kanske
det blev åska... Men så med ens
grep mig en underlig känsla. Här
saknades något, men vad? Jo,
fågelsången, den hade tystnat.
Utan att någon lagt märke därtill,
hade fåglarna rest sina färde. Nu
märkte jag, huru skuggorna förlängdes
och dagen kortade av. Det var höst.
Då hördes ett ängsligt pip från
taket. Jag såg dit upp. En ensam
sä-desärla satt där uppe och såg sig
oroligt omkring. Min glädje blev stor,
och jag utbrast:
»Ännu ha vi en sommarfågel kvar.»
Men min glädje dämpades, då
någon sade:
»De andra ha rest, denna stackaren
har blivit kvarlämnad.»
»Kvarlämnad». Det ordet stämde
mig till vemod. Då hördes åter
fågelns pip, nu allt ängsligare.
Kvarlämnad. Arma fågel! Det betydde
nöd och död. Ty den lilla fågeln
skulle ej kunna uthärda Nordens kalla,
mörka vinter.
SEGRAR
Ack, lilla fågel, varför glömde du
dig kvar? Mitt hjärta grät av
medlidande.
Men då hördes en jublande drill, och
när jag förvånad såg upp, syntes flera
fåglar. De tycktes hålla en
rådplägning; troligen gällde denna den
stundande flyttningen. Mitt hjärta
andades åter.
■ *
Mina tankar riktades till en annan
skara, som tycktes vilja glömma sig
kvar i jordens dalar.
Människosjälar, som glömde, att de blott voro
gäster och främlingar här nere. Huru
kunna väcka dem till besinning? Även
vi äro lika fåglarna, som födas här
och bygga våra bon för en liten tid,
men som aldrig få glömma, att vi
äga vårt .rätta hemvist i det land,
som aldrig nås av förgängelsens
stormar. Skola vi vara oförståndigare
än fåglarna, som troget rätta sig
efter de lagar, som Skaparen nedlagt
i deras bröst? Vi, som äro skapelsens
krona! Månne icke Herrens klagan
gäller oss, att vi äro oförståndigare
än djuren, när det gäller att lyda och
älska Honom?
En fågelmoder lär sina ungar att
flyga, och de öva sig under den
korta sommaren för att, när hösten
kommer, vingarna må vara starka till den
långa flykten över haven, bort till
skönare länder.
Hur är det med oss? Huru högt
förmå vår andes vingar bära oss? Ha vi
övat dem för den långa färden, så, att
när vår flyttningsdag kommer, vi äga
den bärkraft, som förmår lyfta vår
ande över förgängelsens värld till den
strand, där vi ha vårt
ursprungshemvist?
Hur följa vi vår Faders heliga
lagar, som Han nedlagt i våra bröst?
Dröja vi oss kvar i världens tomma
fröjder och lustgårdar? Eller äro vi
på flykt hem undan tidens kalla höst?
Lägg handen på ditt hjärta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
