Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Från läsekretsen.
Herren hjälper.
För några år sedan blev min make helt
hastigt sjuk och måste tit! lasarettet. Sjuk
och klen som jag själv var, såg jag det
i ett nu så övergivet hopplöst; och i min
ångest sade jag til Gud, att om’ min make
bleve frisk igen, så skulle jag tala om
det i Trons Segrar. Min make blev frisk
och kom hem snart nog, men jag
infriade icke mitt löfte. Ofta kände jag den
inre maningen, men var gång ursäktade
jag mig med att jag ej kan skriva, så
det går an.
Nu får det bära eller brista! Jag står
inte ut med att tiga, då Gud är och
har varit så trofast mot mig.
Dina.
Barnens avdelning.
Esters gåva.
Teckning ur verkligheten
av K. K—n.
Klängrosorna, som vindade sina grenar
högt upp på den vita villans väggar, lyste
underbart vackert i det spröda aftonljuset.
En bofink sjöng melodiskt i kastanjen. Och
stamrosor och liljor doftade i den lilla
parken.
Assessorns, som ägde den vackra
villan i stadens utkant, voro bortresta. Men
deras båda ungdomar befunno sig i parken.
Gösta tumlade om i munter lek med Karo
på den gröna mattan, och Ester, hans ett
par’ år äldre syster, satt i en soffa strax
intill, fördjupad i läsningen av en bok.
En liten gosse, som tycktes vara vid
samma ålder som Gösta, stod utanför
järnstaketet och tycktes mellan spjälarna med
begärlighet betrakta den rika blomsterprak-
SEGRAR 265
ten där inne. Hans mörka hår hängde
tovigt och ovårdat ned över ögonen, och
kläderna voro både smutsiga och trasiga.
Gösta fick syn på honom. »Vad gör
du där, tiggarunge?» skrek han. »Bort med
dig härifrån, genast! Eljest skall du få
se på annat».
Den lille mannen utanför staketet knöt
handen i trots och höjde den mot Gösta,
och de mörka ögonen sköto blixtar.
Ester såg upp från sin läsning. Hon
hade hört sin brors stygga ord.
»Gösta då, hur kan du tala på detta
sätt till den fattige gossen?» sade hon i
bestraffande ton. »Han har väl rättighet
att stå på gatan och se på blommorna så
mycket han vill!»
Gösta sprang sin väg med Karo. Han
var egentligen ingen elak gosse. Det var
mera tanklöshet, som dikterade hans ord.
Ester reste sig och gick fram till
staketet.
»Tycker du mycket om blommor?» sade
hon vänligt. Hon fick intet svar men bröt
ett par halvutslagna skära, doftande
rosor och räckte den lille genom staketet.
»Var så god! Om du sätter dem i vatten,
så fort du kommer hem, så kan du ha
glädje av dem i flera dagar».
Den knutna handen sänktes, och
uttrycket i hans ögon mildrades. Tigande tog
han rosorna.
»Vet du om, att Jesus älskar dig och
har givit sitt liv för att frälsa dig från
den eviga döden?»
Ester fick intet svar.
»Går du i någon söndagsskola om:
söndagarna?»
Ett bittert n e j hördes.
»Skulle du då inte vilja gå till fröken
Neimans söndagsskola på Kungsbrogatan
7 nästa söndag? Där får du höra mer
om din Frälsare och bäste vän, Jesus
Kristus».
Den lille trashanken svarade intet utan
traskade i väg, varsamt bärande de båda
rosorna, som om de varit glas.
Ester hade, så ung hon var, på sitt
eget hjärta upplevat sanningen om synd
och nåd. Den undervisning, hon mottagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
