Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
just därför valde vi att samlas hos
henne.
De kommo dessa våra kära
medsys-kon. Där funnos äldre erfarna kristna
ibland dem, där voro unga, som varit
våra tjänare eller medhjälpare i
sjukvården, unga, som vi sett växa upp
och som nyligen börjat vandringen
med Gud och med varandra. De hade
stått vid vår sida i vardagens
arbete, de kände våra fel och svagheter.
Vi kände deras. Hur mången hård
dust hade vi ej haft med dem. Vi
visste, huru vi älskade varandra.
Gemensamt hade vi burit och lidit
under Etiopiens stora nöd. Nu stodo
vi inför avskedet. Endast två dagar
därefter måste vi skiljas. Vi visste
det, visste vad detta avsked skulle
innebära, och vi samtalade därom. Ej
med förfäran, utan så som Guds barn
få göra det, riktade vi våra blickar
framåt. Vi, säger jag, ty det var ej
e n, som talade. Nej, vi samtalade. Den
djupaste smärta var i våra hjärtan,
och dock tröstade vi varandra. I bön,,
i sång, vid ordet. Guds barns
heliga gemenskap räcker bortom tid och
rum. Den brytes ej genom någonting
i världen. Blott synden, då den
ställer sig mellan oss och Gud, bryter
den gemenskapen. Det kommo vi
överens om.
Huru styrktes vi ej, då vi sjöngo
verser som dessa:
»’En liten tid’ att kämpa vid din
sida — —!»
»’En liten tid’ att hålla lampan
färdig; ’En liten tid’ att vänta dig ännu;
Och sen ett evigt jubel ––!»
Vilket Guds ord ville vi då ge
varandra i en sådan stund? Vi hade
funnit det. En av de unga kvinnorna
stod upp med Boken i sin hand,
medan en hennes kamrat lyste över
bladen med ett hemgjort litet vaxljus.
Jag mindes henne som en riktig liten
slarva, då hon första gången kom till
missionen. Nu stod hon där vuxen
SEGRAR 363
och stark. Hon var en av dem som
»mycket blivit förlåtet — —».
Fast och stilla var hennes stämma:
»Kärleken är tålig och mild. — Den
■fördrager allting, den tror allting, den
hoppas allting, den uthärdar
allting.» Hon fortsätter:. »Nu se vi
på ett dunkelt sätt såsom i en
spegel, men då skola vi se ansikte
mot ansikte.» Den torftiga lilla
hyddan var ej längre där, dess väggar
stängde oss ej inne, dess sotsvarta
tak skymde ej längre himlen för
blicken. Nej, vi sågo den öppen, och vi
skådade en väg, en övermåttan
härlig väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
