Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. 1 December 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
TRONS SEGRAR 458
Dödsskuggans dal.
En lördagsafton, så berättar en
troende prästman, satt jag i mitt
skrivrum, då ett bud kom för att säga,
att en gammal fåraherde, en man,
som länge tillhört Herren, låg
dödssjuk och önskade träffa mig.
Jag begav mig ögonblickligen på
vandring ut över den ödsliga,
vidsträckta heden och kom till sist fram
till herdens torftiga men alltid väl
vårdade lilla stuga. Där inne fann
jag den sjuke till hälften sittande,
stödd av kuddar, i stor andnöd,
tydligen kämpande med döden.
»Hanna», sade den gamle mannen
till sin hustru, »sätt fram en stol åt
pastorn, och låt oss sedan vara
ensamma ett ögonblick!»
Så snart dörren var stängd, såg
han på mig med djupt allvar och
sade med en röst, som skälvde av
rörelse:
»Pastorn, jag skall snart dö, och
—■ och —- jag är så rädd.»
Jag började strax draga fram de
kraftigaste löften och trösteord ur
skriften, men han avbröt mig och
sade i sorgsen ton: »Allt det där känner
jag till. Jag kan alla de där språken,
men de ge mig ingen tröst.»
»Tror du då inte på dem?»
»Jo, av hela mitt hjärta.»
»Men hur kan då fruktan vara
förenlig med en sådan tro?»
»Det vet jag inte, pastorn, men jag
är så rädd.»
Jag tog bibeln, som låg på sängen,
och läste den 23 :e psalmen.
»Du känner ju till denna psalm?»
»O in jag känner till den? Jag
kände till den, långt innan pastorn blev
född. Säkert har jag upprepat den
för mig själv tusentals gånger, medan
jag vallat fåren ute på heden eller
»nere i dalarna.»
»Och ändå innehåller denna psalm
en vers, som du inte har lärt dig.»
Han såg på mig med en nästan
förebrående blick och sade: »Sade jag
inte, att jag kände vartenda ord i
denna psalm, långt innan pastorn blev
född?»
Jag upprepade långsamt den
fjärde versen: »Om jag än vandrar
genom dödsskuggans .dal,
fruktar jag intet ont, ty Du
är med m i g». — »Nästan hela ditt
liv», sade jag, »har du varit herde och
har utan tvivel ofta lagt märke till,
hurusom mörka skuggor ibland
utbrett sig över berg och dal och för
en kort stund skymt bort solen. Ha
dessa skuggor någonsin fyllt dig med
fruktan?»
»Med fruktan?» utbrast han ivrigt.
»Nej, nej.»
»Men när solen var insvept i moln,
trodde du då, att du aldrig mer skulle
få s e den, att den var försvunnen för
alltid?»
»Nej, så dum kunde jag väl inte
vara.»
»Och ändå gör du dig just nu
skyldig till den dumheten.»
Han såg tvivlande på mig.
»Ja», fortfor jag, »dödens skuggor
skymma för en kort tid
Rättfärdighetens sol, så att du inte kan se den,
ehuru den strålar klart bakom de
mörka molnen. Du vandrar nu
genom den mörka dalen, men frukta
icke! Det är blott en sky, en skugga,
som hastigt ilar förbi, och när det
har skett, skall du se de eviga
boningarna i ohöljd härlighet. Han, som
vandrar med dig, skall föra dig till
dem: »Hans käpp och stav skola
trösta dig.»
Den gamle herden dolde sitt
ansikte i de skälvande händerna och
satt en stund försänkt i djup
tystnad. Därpå lät han händerna sjunka
och sade tankfullt:
»Jo, jo, jag har nog upprepat
denna vers tusentals gånger ute bland
bergen, och orden ha också allvarligt
gripit mitt hjärta. Men ändå har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
