Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1937 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 TRONS SEGRAR
497
om Jesus, Guds Lamm, som återlöst
dem med sitt blod. »Och nu», tillade
hon, »nu, nu kommer Jesus och
hämtar mig hem. Ser du Honom inte,
mor? Han står precis bredvid dig.
Och Han sträcker sina armar emot
Jag ser så tydligt märkena
efter spikarna. Å, käre Jesus, tack att
Du tager mig i din famn och bär
mig hela vägen».
Huvudet sjönk åt sidan. Hon
andades tungt ännu en en liten stund,
men så blev det tyst. Hon var
buren hem av den gode herden.
Morgonen därpå var Per något
bättre. Krisen var över.
Men hans oro fortsatte. Tänk, om
det varit han, som nu legat vit och
kall på bår i stället för Svea! Hon
var lyckligt hemma hos Jesus, det
var han fullt viss om. Hon hade så
gärna sjungit om Jesus och bedit till
Honom. Men var skulle hans själ
hamnat?
En dag fick han besök av sin
söndagsskollärarinna. Hon sjöng för
honom den gamla välkända sången, som
han så väl kände:
»Klippa, Du som brast för mig,
låt mig gömma mig i Dig!»
Pers hela själ var likasom med i
sångarens bön:
»Intet kan jag giva Dig,
till Ditt kors jag sluter mig.
Naken, Dig om kläder ber,
hjälplös, upp till nåden ser.
I Din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås!»
Och något underbart hände.
Medan tant Ella sjöng, lät Guds Ande
ljuset, det himmelska ljuset, skina in
i Pers själ. Han fick visshet om att
även hans synder voro avplanade i
Jesu död och att han var rättfärdig
i Kristus.
Huru glada far och mor blevo, då
han på kvällen berättade om sin ny-
funna lycka! Visst blödde deras
hjärtan av saknad efter Svea, lillpyret,
som varit deras solsken. Men udden
av smärtan var bruten. Hon var
hem-bärgad av den gode Herden. Och så
hade de nu genom Guds innerliga
barmhärtighet fått Per med sig på
himlavägen.
Julaftons sol lyste över vägens vita
drivor och trädens rimfrostståt.
Upp mot Åstorpet knogade Per i
Sörensgård med en tung korg på
armen och ett paket i den andra
handen. Då och då måste han sätta ned
korgen och pusta ut ett tag.
Hans promenad gällde Karl-Emil
och hans fattiga mor. Per hade inte
sett Karl-Emil sedan den där tråkiga
dagen, då de gingo hem från skolan.
När Per blev fullt frisk, hade
skollovet börjat. Och så hade han
beslutat sig för att vänta till julafton med
sitt besök.
För sina sparbössepengar och sina
15 kronor, som han fått skickade
före helgen från mormor i stället för
julklapp, hade han köpt en präktig
kostym åt Karl-Emil. Hans kläder
voro så lappade. Och det hade inte
varit svårt att köpa, ty Per och han
voro precis lika stora. Karl-Emil
hade en liten syster, lika gammal som
Svea. Ät henne fanns i paketet även
en så gott som ny klänning och ett
par skor av Sveas. Och i korgen
hade mor plockat ner en hel del god
julmat.
Äntligen var Per framme.
Karl-Emil höll på att lassa ved på kälken,
som han skulle draga in till stugan.
Per satte ned sina bördor och gick
fram till honom. »Karl-Emil», sade
han, »kan du förlåta min elakhet, sist
vi träffades? Om du visste, vad jag
plågats därav, i synnerhet medan jag
låg sjuk.»
Det blev tyst några ögonblick.
Karl-Emil ville inte möta Pers blick
i början. Äntligen kom det: »Ja, du
får också vara snäll och förlåta mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
