Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det skönaste leendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvad tänker du göra, – frågade engeln och
blickade medlidsamt i den arme mannens stirrande och
förvridna anlete.
— Dö, — svarade denne doft och vände sig bort
från den strålande, bevingade gestalten.
— Vänta blott en dag, — bad engeln enträget.
— Se solen ännu en gång uppträda i all sin glans. Innan
aftonen vill jag visa dig det skönaste som finnes på
jorden och jag hoppas då, att du skall ändra beslut;
hvarom icke, vill jag ej hindra dig att utföra ditt mörka
uppsåt.
Och mannen kunde ej motstå den bedjande
stämman ... han lofvade att vänta.
Då fylldes luften af dallrande toner och svalkande
vällukter smekte den olyckliges brännande hufvud.
Engeln var försvunnen.
Men mannen vandrade bort, missnöjd öfver en
eftergifvenhet, som ännu en dag skulle förlänga hans
lidanden.
Morgonen randades ... Huru lugn och harmonisk
var icke denna morgon, huru olika var ej dess frid mot
de stormande qval, som uppfyllde hans sinne.
Då han skådade solens ankomst och jordens
återvaknande, kände han dock ingen glädje i sin själ; ty
han tänkte: »detta är min sista dag».
Snart nalkades honom en grupp rosenkindade,
ljuslockiga barn. De byggde hus i sanden, skalkades och
lekte så gladt, att man tydligen såg, det hela verlden
förekom dem som ett stort dockskåp, blott skapad till
deras förnöjelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
