Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det skönaste leendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han skyndade bort från lunden till en ödslig
hed, der de spridda, usla kojorna tycktes täfla med
naturen i armod.
När han gick förbi en af de minsta hyddorna,
kastade han helt förströdd sina blickar genom det öppna
fönstret. I det låga, torftiga rummet satt en mor och
vaggade sitt förstfödda barn, sitt framtida hopp och
stolthet.
Nu vaknade den lille och sträckte sina armar mot
den trogna, outtröttliga famnen. Modren log och
solen, som förgyllde den lilla kammaren, föreföll henne
lik det klaraste guld ... huru rik kände hon sig ej i
sin fattigdom!
— Föräldrakärleken är menniskornas renaste känsla,
men huru ofta blandas den ej med sorg och bekymmer;
ty den planta, som om morgonen ger det skönaste
hopp, kan innan aftonen ligga förtrampad och vissnad,
eller ogräs förqväfva dess tillväxt ... Har jag ej en
gång varit rik, haft maka och barn ... och nu ... hvem
kan vara fattigare, ensammare än jag ... Nej, jag vill dö!
Han fortsatte sin vandring öfver obanade stigar,
der ingen menniskoboning mera syntes. Solen började
allt närmare luta sig mot vester, och han önskade blott,
att dess gyllene strålar rätt snart måtte skymmas bakom
de fjerran grönskande kullarne; ty begäret att dö, var
hos honom starkare än någonsin.
Omsider anlände han till mera odlade trakter. Då
skymtade bakom en lummig park ett vackert hvitmåladt
landthus, hvarifrån andliga sånger uppstego och
bortdogo i rymden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
